Dokumentär

Titel: The scars of Ali Boulala

Visas på: Bio

Medverkande: Ali Boulala, Rune Glifberg, Raija Boulala

Regi: Max Eriksson

Speltid: 100 min

Betyg: 2

Max Erikssons film om skateboardlegendaren Ali Boulala prisades nyligen på Tempo dokumentärfestival. Detta säger mer om festivalen än om filmen – som i ärlighetens namn inte bryter någon ny mark. Genomförandet är snarare tv-mannamässigt, ett faktum som man har försökt släta över med klipptekniken. Filmen utgörs främst av medelålders män som återger nostalgiska anekdoter från tiden då de fortfarande var relevanta. Boulalas livsöde är beklagansvärt, men filmen lyckas trots sin tilltagna speltid bara skrapa på dess yta. En tv-version på 58 minuter kommer förmodligen att bli dess ädlaste form.

Bristerna finns inbyggda redan i den återberättande dokumentärfilmens natur. Att i intervjuform återskapa omvälvande livsögonblick är närapå omöjligt. Den ovanligt rika tillgången på arkivmaterial hade kunnat förskona oss från pratet, men Eriksson är uppenbarligen ute efter en strikt pedagogisk redogörelse.

Oavsett presentationen är det ångestfyllt att återbesöka millennieskiftets pubertala grabbvälde, dess "prank"-kultur och drängfyllor. Att filmen fokuserar på sådan dekadens snarare än sportutövande är tråkigt för tittaren – men kongenialt med huvudpersonens nederlag. Scenerna där en stilig men sargad Boulala haltar omkring i ett samtida Stockholm får filmen att kännas som skateversionen av "Världens vackraste pojke" (2021).