Drama
Titel: Paris 13:e arrondissement
Visas på: Bio
I rollerna: Lucie Zhang, Makita Samba, Noémie Merlant
Regi: Jacques Audiard
Speltid: 105 min
Betyg: 3
Telefonförsäljerskan Émilie (Lucie Zhang) söker en inneboende till sin lägenhet i ett höghusområde i Paris. När Camille (Makita Samba) dyker upp, får hon både en älskare och en rumskompis. De tillbringar en intensiv vecka tillsammans innan Camille börjar träffa en annan tjej, och så bär det av. Gränsen mellan vänskap och kärleksrelation är suddig, och det finns inga regler att förhålla sig till. In i ekvationen kommer också Nora (Noémie Merlant), som börjar jobba ihop med Camille. Han dras till henne, samtidigt som hon i sin tur blir mer och mer intresserad av cam-tjejen Amber Sweet.
Manuset är skrivet av Jacques Audiard ("En profet", 2009) i samarbete med Céline Sciamma ("Porträtt av en kvinna i brand", 2019) och Léa Mysius ("Ava", 2017), och är baserat på olika seriealbum av den amerikanske tecknaren Adrian Tomine. Hans moderna indie-ton blandas i Audiards filmatisering med en nostalgisk nya vågen-känsla. Kanske är det triangeldramat i svartvitt som för tankarna till "Jules et Jim" (1962). Eller att samtliga kvinnliga karaktärer är lite lagom galna nymfomaner. Nivån av objektifiering är faktiskt förvånande, och känns på ett helt annat sätt som just någonting från en annan tid.
Med det sagt finns också en lätthet, en sorts lekfullhet som är behaglig, och som också den för tankarna till en tid då filmkonsten slog sig lös, blev vild och fri och experimentell. Berättelsen hoppar lite hur som helst mellan karaktärerna, och har ingenting jätteangeläget på gång mer än deras känslor för varandra. Och liksom 1960-talets auteurfilm fick extra dragningskraft av sina kvinnliga giganter på duken (Anna Karina, Jeanne Moureau, Catherine Deneuve) är Lucie Zhangs närvaro det som håller mitt intresse vid liv. Hon är ett relativt nytt fynd, och som retstickan Émilie är hon både rolig och gripande, och hon får till och med göra ett vackert dansnummer innan filmen är över.
För nittiotalister i storstäder misstänker jag att filmen har hög igenkänningsfaktor. Dejtingvärlden där internet och olika appar spelar en allt större roll, euforiska klubbnätter och skitjobb trots universitetsutbildning – detta hör till mångas upplevelse av 20-årsåldern. Och under allt detta ett verkligt behov av mänsklig närhet.