Thriller
Titel: Last night in Soho
Visas pÄ: Bio
I rollerna: Thomasin Harcourt McKenzie, Anya Taylor-Joy, Matt Smith
Regi: Edgar Wright
Speltid: 116 min
Betyg: 3
Visst Àr det farligt att romantisera det förflutna. För smÄstadstjejen Eloise (Thomasin Harcourt McKenzie) Àr 1960-talets London bÄde en inspirationskÀlla och en trygg tillflyktsort. Men nÀr Eloise flyttar till London för att utbilda sig till designer fÄr hennes fantasier plötsligt liv.
Varje kvÀll nÀr Eloise somnar i sitt lilla hyresrum, vaknar hon som en sorts skugga till Sandie (Anya Taylor-Joy), en extravagant sÄngerska i just sextiotalets Soho. De Àr till en början varandras motsatser. Eloise Àr skör, udda i sina hemmagjorda klÀder och osÀker i storstadsmiljön. Sandie Àr sjÀlvsÀkerheten personifierad, söker djÀrvt upp nattklubbsÀgare och presenterar sig som nÀsta stora stjÀrna. Hennes liv Àr som taget ur en gammal film, komplett med musik, dans, vackra klÀder och mystiska mÀn. Men att leva genom Sandie varje natt vÀnder plötsligt och blir till en mardröm. Managern Jack (Matt Smith) snÀrjer Sandie och leder henne rÀtt in i prostitution. Och den vÀrld som verkade sÄ sprakande av liv och kreativitet ser mer och mer ut som en lögn som dolde fruktansvÀrda förhÄllanden för kvinnor.
Det ska sÀgas att "Last night in Soho" handlar om mÄnga olika saker pÄ samma gÄng. Det finns ett element av allvar, bÄde kring psykisk ohÀlsa och sexuellt vÄld. Samtidigt tittar humorn fram i tid och otid pÄ ett ganska charmigt sÀtt. Det Àr dessutom en thriller, och allt som oftast en fullfjÀdrad show med ett riktigt bra soundtrack. Man frossar i nostalgi, följer det förhÀxande mysteriet Sandie, och sÄ fÄr man en gullig kÀrlekshistoria pÄ köpet. Regissören Edgar Wright ("Scott Pilgrim vs the world", "Shaun of the dead") har verkligen velat maxa.
Om man undersöker detaljerna Àr det mycket som inte hÄller, och som helhet blir "Last night in Soho" en mÀrklig blandning. Men filmen rör sig som en magiker, vars hÀnder vrider och vÀnder sig sÄ snabbt att man inte lÀgger mÀrke till de smÄ men fullt synliga trÄdarna. Visst Àr det tramsigt med spökhuset och den onda hallicken, och aningen smaklöst att ta sig an sÄ tunga teman med sÄdan lÀtthet. Men ibland Àr det befriande med en film som inte tar sig sjÀlv pÄ för stort allvar. HÀr har man gÄtt all in för att underhÄlla, och det lyckas man med.
