Roman
Malin Lindroth
Nuckans hjärtespalt
Norstedts
I essäboken "Nuckan" från 2018 var det Malin Lindroth själv som talade. I romanen "Nuckans hjärtespalt" är huvudpersonen en fiktiv, snart 60-årig, ofrivilligt ensam kvinna med katter som enda sällskap. Hon har flytt staden för den läkande skogen, där allt bara är skamlös ensamhet. En vinternatt läser hon gamla klipp ur hjärtespalter och tänker ut svar. Hon ställer sin egen ensamhet mot brevskrivarnas och tvingar läsaren att fråga sig: "Vilken ensamhet är värst?"
Det finns röriga avsnitt i boken – och dess slut, där nuckan flirtar med sin egen tänkta död, begriper jag mig inte alls på. Men strunt i det! För det mesta i denna fräna kortroman är lysande. År 1691 dök den första hjärtespalten upp. Det var i en brittisk tidning. Passa på och ligg när sjömän är i stan, var ett av de tidiga råden. Liggandet är fortsatt aktuellt. "Dig är jag redigt trött på", svarar nuckan en hustru, som klagar på makens talang i sängen.
Tre saker åstadkommer författaren i "Nuckans hjärtespalt": att tvätta skammen av skällsordet "nucka", att ifrågasätta tvåsamheten som det allt överskuggande alternativet och att slå fast att kärlek och berättelsen om kärlek är två helt skilda ting. Dessutom sätter hon fingret på att den som tror att det är en naturlag eller en mänsklig rättighet att få sin dröm om kärlek uppfylld, den ligger riktigt pyrt till.