Fantasy
Titel: Pinocchio
Visas på: Bio
I rollerna: Roberto Benigni, Federico Ielapi, Rocco Papaleo
Regi: Matteo Garrone
Speltid: 125 min
Betyg: 3
En fattig man vid namn Geppetto längtar så mycket efter en son att han skapar en i trä och döper den till Pinocchio. Träet i dockan är magiskt så att den både rör sig, pratar och hittar på bus. Av en vacker fe får Pinocchio veta att bara han sköter sig och går i skolan kommer han att förvandlas till en riktig pojke.
Men det finns många frestelser och Pinocchio har svårt att säga nej. Dessutom tror han alla om gott. Det håller på att bli hans död flera gånger.
I bilder som påminner om surrealistiska och suggestiva målningar tar oss regissören Matteo Garrone med till en drömsk, bisarr och absurd sagovärld, besläktad med såväl äldre bilderböcker som "Alice i Underlandet" och Federico Fellinis senare surrealistiska filmer. Förmänskligade djur och andra fantasivarelser gestaltas med fantastiska masker. Pinocchio är som en fanerad pojke och spelas av elvaårige Federico Ielapi. Det sparas heller inte på ljudeffekter. "Dockans" träben knirkar vid varje steg.
I slutet av 1800-talet var sagornas uppgift att skrämma barn till lydnad. Carlo Collodi skrev 1883 sagan "Pinocchios äventyr" helt i den andan, och Matteo Garrones film ligger väldigt nära den litterära förlagan. Den lilla trädockan blir både hängd i en riktigt otäck scen, uppäten av en val och förvandlad till arbetsåsna. Allt för att han hellre vill leka och vara på äventyr än gå i skolan och lyda.
Det är en traditionstyngd italiensk berättelse som har gestaltats många gånger. Här har Roberto Benigni ("Livet är underbart") rollen som Geppetto och i en tidigare filmatisering gestaltade han Pinocchio. Disney gjorde tecknad film av berättelsen 1940 (en betydligt snällare version). Och berättelsen med "Pygmalion"-tema för barn fortsätter att inspirera filmmakare. Snart kommer en ny Disney-film där Tom Hanks ska spela dockmakaren Geppetto och en Netflix-producerad animerad dock- och musikfilm.
Just den här versionen av Carlo Collodis saga förlorar en del på ett träigt och stelt berättande. Scenerna fungerar som enskilda episoder, inte mycket binder dem samman och det blir tydligt att Collodis saga ursprungligen var en tidningsföljetong. Handlingens explicita grymheter gör det också svårt att kalla den för barnfilm. Men visuellt är filmen en dröm att bara följa med i.