Det tycks mig finnas två huvudsakliga sätt att läsa. I det vanliga fallet tolkar sinnet ögats intryck: man fångar upp textens innebörd. Ett andra, mer drömskt läsande inträder när ögat vandrar planlöst över texten utan att hindras i sitt seende.

I det drömlika läsandet är det inte tänkt att läsaren ska hitta rätt, snarare förnimma, lyssna, höra textens sammanlagda brus. På så sätt läser jag Peter Handkes "Mitt år i Ingenmansbukten", för så är den skriven: strömmande, vindlande, utan speciell riktning och med plötsliga skiften mellan skildring och tanke. Författaren noterar genom sin jaggestalt hur han önskar uppgå i ett "medvibrerande ivägberättande" – en frihet från det styrda berättandet. Berättelsen är en plats, eller Platsen: en punkt utanför fönstret som man fäster blicken vid varje morgon.
 

I höstens Handke-diskussion, vars höga kvalitet kanske är av större värde för samtiden än vad själva priset är för mottagaren, har tonvikten legat vid skärningspunkten mellan politik och litteratur. Det är en fråga med en mängd trådar som aldrig kommer att redas ut, ändå är den naturligtvis omöjlig att bortse från. Själv kommer jag att tänka på den judiske man som älskade Wagner, trots tonsättarens antisemitiska åsikter. Det var musiken han inte kunde skiljas ifrån, inte personen Wagner.

Men med litteraturen är det annorlunda: den är både konstart och tankestoff, och sammanblandas dessutom med det som omger författaren – tal, intervjuer och artiklar. Om 1900-talets teoretiska skolor sökte göra författaren obsolet och sätta verket i centrum är det i vår tid tydligt att de två är alltmer intimt sammanbundna.
 

Handke fick priset trots sina kontroverser, och läser man honom som man lyssnar till Wagner är det svårt att invända mot ett sådant val, även om det funnits både bättre och mindre känsliga alternativ.

I "Mitt år i Ingenmansbukten", utkommen på tyska 1994 och nu återutgiven i Karin Nymans följsamma översättning, nyttjar Handke essän, biografin och minnets fria skildrande. Berättelsen framförs av en Georg Keuschnig, författare bosatt i Paris, som ömsom fyller sin tid med privata hågkomster, ömsom fördjupar sig i vänners långväga resor. I bakgrunden finns en tidpunkt då författaren lämnat världen och övergått till att bli en betraktare.

Episoderna är sömlöst invävda i varandra med flanörens blick. Prosan är så tät att man emellanåt tvingas dra efter andan. Men i växlingen mellan den drömmande och den uppmärksammes läsning kan man, precis som under en promenad genom ett nytt landskap, stanna upp och studera ett visst stycke och lägga märke till dess skimrande elegans.
 

Man slås av att det är ett romanbygge som lyser i detaljerna, en samling ögonblick skickligt förklädda till ett epos. Vad Handke gör med sin distanserade Parisblick är att ta ett steg bort från det väldiga romanbyggets överskådlighet och finna sig i att betrakta det lilla. Det kastar i sin tur ljus över de politiska frågorna, för även om man gärna förväxlar Keuschnigs röst med Handkes framstår det efter hand som att till och med historien inträder i ett fiktionaliserat virrvarr. Skapandeprocessen, som står i bokens centrum, etablerar ett slags litterär politik. Som om verkligheten bestod av en samling relativa hållpunkter, möjliga att fixera endast genom den enskildes fria strövande genom en öppen tankevärld.