"Sigge, kan man minnas vad man har känt? När bara bilder finns kvar?" frågar sig Olle Adolphson i visan "Sigge Skog". Frågan återkommer i hans liv och verk, och så även i Jan Malmborgs behagliga biografi "Trubbel" – döpt efter Adolphsons första hitlåt och en av de bästa svenska sångerna någonsin. Minnen, vad är det? frågar sig Adolphson långt senare i ett radioprogram. Meningsfulla bilder som nog har med verkligheten att göra, men inte med den sinnliga, blir svaret.

Likt många romantiker före honom lät Adolphson verkligheten förvandlas i upplevelsen. Ett möte med Hemingway i Pamplona, som enligt vittnen bestod av ett kort samtal, blir i Adolphsons version ett umgänge på fem dagar. Malmborg är medveten om svårigheterna det skapar, men tar sig likväl an trubaduren för att försöka bena ut hur hans liv gestaltade sig, vad som drev och inspirerade artisten – och inte minst förstå mörkret som närde och tärde honom.

Olle Adolphson föddes 1934 som son till skådespelaren Edvin Adolphson. Han var ett kändisbarn mån om att göra sig ett eget namn. Sitt artisteri började han i en gynnsam tid då svenskarna var nyfikna på allt som var nytt. När förlagen skulle presentera nya diktsamlingar hyrde man Konserthuset i Stockholm – och folk stod på kö utanför. Adolphson gick på krogen med storheter som Lars Forssell, Pär Rådström och Stig Claesson, han var en i gänget.

Han debuterade som poet 1956 med den sköra boken "Aubade". (Sjungit Bellman och Taube hade han redan gjort ett tag.) Den för tidiga debuten – den är alltid för tidig när genombrottet låter vänta på sig – bestod av dikter och tonsatta visor och fick halvljumna blänkare i pressen. De stora framgångarna skulle Adolphson få som vissångare, även om han fuskade framgångsrikt i princip alla konstnärliga discipliner – inte helt olikt förebilden Evert Taube, vars beskydd han hade. Först sjöng han andras låtar – inte minst Beppe Wolgers ("Okända djur", "Det gåtfulla folket") – men sedan kom de egna hitsen.

Sven Bertil Taube – jämnårig med Olle Adolphson och en nära vän sedan tonåren – har i en intervju som Jan Malmborg citerar sagt att vännen inte gärna talade om "personliga bekymmer". Men den som kände honom, menar Taube, kan se hur mörkret lyser igenom i sångtexterna. Malmborg tar fasta på det Taube säger, och söker därför dunklet i låtskatten, där dur är granne med moll. Här finns ett nästan patologiskt kärleksdrama ("Trubbel"), en ungdomlig kärleksvisa ("Lenas visa"), ett avsked till en stagnerad kärlek ("Nu har jag fått den jag vill ha"), en sorglustig elegi ("Konstnasaren"), en lika hoppfull som hopplös efterlysning ("Sign. Karlsson evig vår") och dess vemodiga men jublande svar ("Helga Andersson").

Adolphsons liv och verk kartläggs i "Trubbel" med stor detaljrikedom – och den lockar till lyssning. Malmborg övertygar med lätthet läsaren om att Adolphson har en självklar plats i den svenska musik- och litteraturhistorien. Men mörkret som närde och tärde har han svårare att få grepp om, även om han har hjälp av de som har analyserat författarskapet och erhållit doktorshatt på kuppen – samt av en armé av intervjupersoner. Han har liksom svårt att värja sig mot Adolphsons i grunden glada humör. Ibland visar sig dunklet i det levda livet, men då sätter Malmborg punkt, och i nästa kapitel är det mesta glömt. Malmberg pekar ut mörkret, men träder inte in i det. Den uppgiften återstår.