Roman

Agnes Lidbeck

Nikes bok

Norstedts

Agnes Lidbeck vet hur man bygger spänning: "Det första som händer är en katastrof." Med den meningen inleds "Nikes bok". Därefter får varje vardaglig händelse en ödesmättad, förebådande klang: "Allting låter som vanligt: barns tjut och vattendroppar, måsskrik och cykelklockor, trampolinens sjungande rörelse, smattrande fötter över blöt asfalt, bebisgråt, soptunnelock, ända ner till det stilla pysandet från gas i tändaren".

Det här sättet att berätta – författarrösten som i förhand antyder att det i efterhand kommer att vara för sent – använder hon i 744 sidor. Det låter kanske i mesta laget, men Lidbeck är skicklig nog att klara av det. Romanen är tungt lastad, rör sig långsamt och målmedvetet framåt; samtidigt har den ett underligt tomrum i centrum. Tomrummet fungerar som en simblåsa, som gör att boken håller sig på rätt köl.

Som barn är Nike nära att drunkna; hon räddas av de båda grannfamiljerna. På så sätt flätas de tre familjernas öden ihop – men tro inte att det är Nike som är viktigast. Det här är Nikes bok lika mycket som "Fanny och Alexander" är Fannys film.

Huvudpersonerna är i första hand Karin och Rosmarie, de båda grannfamiljernas mödrar, därefter alla andra vuxna – deras oro, relationer och otrohet. Kvinnor och män som, på svenskt vis, är oförmögna att gräla: "Vem ska tycka att det självklart är dens tur att duka av?" Omhändertagande kvinnor, vars omsorg aldrig blir något annat än självupptagenhet, är vad Agnes Lidbeck är bäst på.

Ljudet av en orgasm beskriver författaren som "ett 'ah', kort och koncist som om han hittat rätt i ett korsord". Romanen innehåller många egna och träffsäkra formuleringar, men också något som är karaktäristiskt för samtida romaner, och som jag skulle vilja sätta fingret på.

I "Nikes bok" hörs en författarröst som berättar genom att referera ett slags inre monolog, i tredje person, övertydligt och förklarande. Så förväntas svensk skönlitterär prosa låta just nu. Ett annat författarmaner är de många upprepningarna: "Det var blåsigt, blåsigt var det." Eller: "Oscar har gått, gått ut genom sjukhusdörrarna, ingen vet vart". Vad vill alla dessa upprepningar säga?

Romanens verkliga katastrof är inte de få dramatiska händelserna, utan att livet ohjälpligt går förlorat, vad man än gör. Den stora kontaktlösheten mellan människor.