Roman

Björn Ranelid

Bill Nilssons sista vita skjorta

Albert Bonniers förlag

Jag hade glömt hur det kan vara att läsa Björn Ranelid. Men några sidor in i hans nya roman blir jag påmind om hur det är att sitta i det språkliga vattenfallet. Sitta där, översköljd av ord, bilder och symbolik, och snart nog börja kippa efter luft. 

I "Bill Nilssons sista vita skjorta" skildrar Ranelid några människor i en by på Österlen. Vid den inledande begravningen står fem vita kistor i kyrkan: en stor och fyra små. En ofattbar tragedi har drabbat hela byn, men framför allt prästens hustru Karin och hennes barn. Men vilken väg förde dem dit? Jag måste tillstå att jag även efter 353 lästa sidor förstår ganska lite av det. Författaren skildrar vältaligt hur det goda och vackra i livet ständigt hotas av det onda och fula. Och så är det ju. Problemet är att här är de goda människorna så fläckfritt goda, och de onda så totalt onda, att varje antydan till nyansering och gestaltning av mänsklig komplexitet hjälplöst halkar av berättelsen.

Kvar blir endimensionella figurer som läsaren bara tycker sig lära känna helt ytligt. Det är synd, för jag hade gärna velat komma närmare Ranelids vinddrivna gestalter. Såväl den passionerade pomologen Bill som den före detta nunnan Sara och fiskaren Johan. Här och var i ordflödet blänker det ändå till; fina bilder av hav och hedar och blommande äppellundar. Och visst har Ranelid rätt i det att det sköra och vackra ständigt måste värnas.