Två pojkar möts i det inhägnade rikemansområdet Paradais någonstans i Mexiko. Polo arbetar som parkvakt i det flotta villasamhället eftersom han har blivit utslängd från skolan. Den mer välbeställde Franco har gått ett liknande öde till mötes och gör mest ingenting, bara ligger på sitt rum fullständigt uppslukad av erotiska dagdrömmar om den vackra fru Maroño i huset bredvid. Pojkarnas samvaro är en transaktion. Franco har billig rom och snuskiga fantasier och Polo har en ständig vilja att dricka sig berusad: den ene förloraren står ut med den andres perversioner så länge spriten flödar.
Sådan är upptakten till Fernanda Melchors andra roman på svenska, som i sin korthet gör ett bittert kammarspel av det moderna Mexikos vedermödor. Om den rosade "Orkansäsong" från i fjol var en rasande, mångtydig mordgåta berättad i högt tempo är Melchors nya mer beskuren. Det är en berättelse om illdåd, men den typen av illdåd som begås på grund av ungdomlig oförståelse, oskuld, storhetsvansinne och den uppgivenhet som kan frodas i ett sönderfallande samhälle. Det är som om Charles Bukowski hade berusat sig tillräckligt för att vilja skriva en ny version av John Steinbecks "Möss och människor" – Melchors känsla för maskulin råhet, för tillfälligheternas dominospel och det kriminella landskapets fallgropar har sådana kvaliteter.
En allmän inställning till Fernanda Melchors böcker är att de gestaltar det manliga våldets konsekvenser för det moderna Mexiko. Det gäller för all del även "Paradais", men en sådan läsning ter sig också ganska platt i relation till ett författarskap som rymmer betydligt fler nivåer än så. Att Melchor här låter två unga män stå i centrum för berättelsen ger en fingervisning om att det är andra mekanismer än det manligt kodade våldet som står för mörkret i hennes Mexiko.
Franco må vara en helt igenom förtappad själ, en voyeuristisk lösdrivare som trots att han har alla förutsättningar att klara sig fastnar i sina snuskiga drifter. Polo – romanens antihjälte – är däremot annorlunda, en i grunden känslig själ som längtar efter frihet mer än någonting annat. Men även han fastnar förstås, inte i fantasierna, men i flykten från jaget, från hettan och tristessen. I en särskilt skarp scen plockar han skräp kring en swimmingpool och drömmer om att för en gångs skull, den första i livet, få sjunka ned i den och röra vid "det blå och välskötta mosaikgolvet med ansiktet, det som var allt annat än den dyiga, kletiga och söndertrasade bottnen i Jamapafloden".
Saknaden av svalka och renhet är vad Fernanda Melchors romangestalter begraver i sina sargade sinnen. Det handlar inte om vem som gör vad, vem som styr och vem som låter sig styras, utan om denna ständigt närvarande hetta och vilka som har råd att svalka sig. Flodkräftor, malar, flugor och parasiter befolkar berättelsens utmarker. Ett stenkast bort badar fetknoppar i klart vatten, råttor måste jagas för hand för att dyra husdjur inte ska förgiftas. Melchors lamslagna släkter, dess småbrottslingar och förtvivlade mödrar, liknar varandra, de utdelar sina svordomar och sparkar. Så rymmer romanen i sin kärna – i Polos förhastade revolution – en idé om att den kör av förbannelser som riktas mot söner, döttrar, kusiner, vem som än råkar vara närvarande, egentligen borde riktas någon annanstans.