I dikten "Björngårdsskolan" drömmer Jesper Svenbro att hans noggrant konstruerade dikter ska urarta i föreläsningar. Icke då, svarar honom en träfigur som visst tillhör Artemis: det är seminarierna som broderar ut sig i lyrik!
Man kan ändå förstå att Svenbro kan hemsökas av sådana frågor. Hans kunskap om den grekiska antiken är så djup att hans poesi ofta har slagsida åt det didaktiska: den talar direkt till läsaren, förklarar de främmande begreppen, vecklar ut etymologin. Man läser inte Svenbros dikter så mycket som leds genom dem, i sällskap med en passionerad och artig guide som kanske är rädd för att det ska bli för lite sång och för mycket redovisning.
I Jesper Svenbros nittonde diktsamling förläggs öppningsscenen till Kap Artemision vid tiden för Perserkrigen, där Simonides framför en hyllning till den vind som skulle slå fiendens flotta i spillror. Här finns en sångerska, nymfen Farmakeia, vars namn är en påminnelse om skriftens botemedel mot glömskan: "När rösterna tystnat ska man läsa det skrivna. / Så ska skriften göra det möjligt / att återuppväcka det talade ordet, avlivat genom skriften."
Svenbro följer sitt botemedel, sitt farmakón, likt en återfödd Simonides. Han väver samman antika motiv och samtida betraktelser, lägger lika stor vikt vid sapfiska fragment som vid en bild av sin dotter. Endera är han i Grekland och letar upp Platons Akademi, endera är han läraren som försöker svara på en fråga i en föreläsningssal.
Den drygt 75-årige Svenbro har kommit till den tid i livet då man kan fira ned en spann i sinnets djup och dra upp alla möjliga minnen: många vänner, kollegor och klasskamrater är försvunna, de får sina hyllningar; plötsligt noteras det att Erik Lindegren, den ständige följeslagaren, skulle ha fyllt 110 år just den dagen – svindel! Här finns en mycket vacker minnesdikt till Gunnel Vallquists ära (och hennes stringenta protest mot nyöversättningen av bönen "Fader vår"). Dikten slår sig ned med en annan försvunnen storhet, Torgny Lindgren, och noterar det norrländska o-ets negativa innebörd – liksom, hastar Svenbro att påpeka, grekiskans ou spelar samma roll. Om Vallquist vände sig mot att "frestelse" ersattes med "prövning" i den kända bönen, kan man då inte mynta uttrycket o-inled oss?
En recension av Jesper Svenbros dikter, som är små föreläsningar, blir lätt ett slags föreläsning i sig. Men man behöver inte fördenskull lära sig någonting. Myterna får ursäkta, men om man försöker reda ut dem blir det uppslagsverk och referenslitteratur av det hela – så ska dikten inte vara. Det är i leken med kunskap och plötsliga infall som de mest kännbara vändningarna infinner sig. Det kan ske i mötet med en golvläggare, eller i samtal med en gammal brottare. Eller, som i en av samlingens bästa dikter, "Akropolis är mitt Mårbacka": "Gamla Kungsholm / löper in i Pireus' hamn. / Böljorna glittrar i månskenet. / Det är strax före jul. Greta Garbo / och Selma Lagerlöf är ombord […]."
Jag tvivlar förresten på att Svenbros drömmar är så klara och logiska som de ter sig under de "nattliga symposierna". Verkliga drömmar är kaos, inte struktur. Men det gör inget: bokens dröm är en annan än den nattliga, den förtäljer mer än antyder, och när man finner en foliant med Fibbens skämtteckningar av Tomas Tranströmer – sedda upp-och-ned till råga på allt – förlåter man Svenbro för att han tagit genvägen över drömvisionen.