Biografi/Essä
Dominique Fortier
Pappershem
Övers. Emma Majberger
Rámus förlag
Risken för övermäktig romantisering finns alltid när mytiska personer porträtteras i romaner av typen "fantasi över ett levnadsöde". Särskilt när man tar sig an ett skyggt poetgeni från 1800-talet som förblev hemmadotter, föredrog blommor framför människor och som bara längtade efter stunden på dagen då hon kunde dra sig tillbaka till sitt rum för att skriva.
Det är därför en befrielse att öppna "Pappershem" och inse att Dominique Fortier inte alls tänker gå den vägen. I stället drömmer Fortier fram Emily Dickinson, inte efter det enda fotografi som finns kvar av henne, men efter platsen som var hennes hem – villan Homestead i Amherst, Massachusetts, USA.
Under sitt 55-åriga liv publicerade Emily Dickinson motvilligt ett fåtal poem i efemära dagstidningar. I stället lät hon fylla sitt rum med egengjorda böcker inspirerade av herbariets form, fyllda med hundratals dikter som kommit att försätta eftervärlden i konstant undran. Hennes gåtfulla livsstil har resulterat i en mängd spretande biografiska teorier, alltifrån att hon var hemligt förälskad i en äldre gift man, till att hon var lesbisk eller hade autism.
Biografisk fiktion kan lätt bli skuggestaltat, men Dominique Fortiers litterära idé om Dickinson begränsas inte till ett porträtt av kött och blod. Hon tar det vidare och väver skickligt in essäliknande reflektioner kring vad ett hem egentligen är och vad det gör med en människa. Utifrån egna nostalgiska reflektioner drar hon sig till minnes alla de hem hon haft, sakernas platser, dofterna, den person man var där och också lämnade kvar. Titeln syftar på de fiktiva ortnamn som dåtidens kartritare lät placera ut för att kunna kontrollera otillbörlig kopiering. Dickinson drömmer symboliskt nog om att bo i Linden – staden som bara finns som ord på papper.
"Pappershem" är konstfullt översatt från franska av Emma Majberger. Boken är anspråkslöst liten till formen, men så kompakt och ibland så hisnande vacker att jag på vissa ställen bara vill stanna upp och liksom bosätta mig i bilden. Dominique Fortier blandar upp Emily Dickinsons diktstoff med sitt eget, vilket resulterar i ett litet mästerverk utifrån fantasin, skapandet och skrivandet, som för att säga att det räcker gott för ett hem.