"I de röda nejlikornas migrationer där sångerna bryter fram ur fåglarnas långa näbbar/ och äpplena ruttnar före katastrofen" – så inleds den dikt som utgör den mexikanska poeten Gloria Gervitz livsverk. Och det är ett livsverk i bokstavlig bemärkelse. "Migrationer" är något så fascinerande som en dikt som har skrivits, publicerats och omformulerats sedan 1976, varav tre versioner har utkommit på svenska – den senaste bara veckor innan Gervitz död den 19 april i år. Boken är en och samma men förändrad, liksom vi människor blir med tiden. Vad gör det med läsningen? Att en bok som du har läst förut plötsligt är en annan, har rört på sig. Den lever – eller försöker leva; det tryckta ordet är ju dömt till orörlighet.
I och med Gloria Gervitz bortgång är det nu definitivt slutversionen som föreligger. Livet, döden och åldrandet är förhärskande teman i "Migrationer". Det handlar om att vara alla sin jag i samma ögonblick, något som dikten också gestaltar inte bara i vad den säger utan också i vad den gör, genom sin omskrivningar – som här: "och kroppen som vissnar/ med en doft av urin/ och flickan som grät fastklamrad vid sin döda mor/ fortsätter att gråta inuti mig". Flickan finns fortfarande kvar, men kroppens verklighet är mindre diffus än tidens och tränger sig fram och ställer sig i förgrunden.
Livet beskrivs gång på gång som en dröm, en dröm som är vacker "eftersom vi dör ensamma/ och döden bara är ett uppvaknande/ från denna första dröm att leva/ och som mormor sa efter bion/ dröm flicka för drömmen om livet är vacker". I sina eftertankar till boken refererar Gervitz till Jorge Luis Borges sentens att poesi "är en dröm under vägledning". Och återigen liknar alltså dikten livet eftersom de båda är dröm.
Vad är det då man vaknar till? Det är en del av mysteriet som utgör både livet och dikten, och som här är så hårt sammantvinnade att de knappt går att skilja åt. Ständigt säger sig diktjaget vilja vakna: "jag är så långt bort/ kan du se mig?/jag vill vakna". Ofta sägs det i samtal med andra röster, som om man i denna yttersta vakenhet, likt huvudpersonen i Kurt Vonneguts roman "Slakthus 5" (1969), skulle kunna överblicka all tid på avstånd och samtidigt. "Migrationer" handlar om både fysiska och emotionella förflyttningar. Bokens första del hade tidigare titeln "Shacharit" (en judisk morgonbön) och dikten liknar allt som oftast både besvärjelse och bön. I slutversionen har alla titlar tagits bort för att med Gervitz ord låta dikten flöda "utan vågbrytare".
Gloria Gervitz diktning är förstås fascinerade som koncept, men det är språket som är det verkligt trollbindande. Orden är så mättade att varje mening dryper av helheten. Precis som en bit tårta på en gaffel också innehåller hela tårtan. Det är en poetik uttalad i varje ord. Otaliga stycken är värda att citera och bära med sig för alltid. Så länge läsaren finns är det tryckta ordet ändå inte dömt till orörlighet. Ett stycke som jag har burit med mig sedan jag läste den första svenska versionen är den här: "så många år för att nå denna morgon/ lik varje annan/ för att nå denna dag/ lik alla dagar/ och ta emot den/ som en gåva". Gervitz har med "Migrationer" skrivit en dikt som är så intensiv att den stundtals upplevs som att vara klarvaken inuti drömmen – drömmen som är livet.