Litteratur
Stefan Lindberg
Splendor
Albert Bonniers förlag
Att som författare göra sig själv till huvud- eller biperson i en roman är en gammal fin tradition. Jag syftar inte på uttalat självbiografiska romaner, utan om autofiktiva romaner med betoning på det fiktiva – inte sällan med en handling delvis hämtad från deckare, spionromaner eller annan genrelitteratur. Jag är svag för den sortens romaner.
Klas Östergrens roman "Gentlemen" (1980) är ett skolboksexempel. Den krisande författaren Klas möter den mystiske Henry Morgan. De blir kompisar och Henry berättar sin smått fantastiska levnadshistoria. Så en dag försvinner Henry spårlöst. Klas skriver i detta skede ned historien, Henrys såväl som sin egen, och vips så krisen är över.
"Splendor" är typ en sådan roman. Det är försommar i Stockholm och den krisande (samt aningen alkoholiserade) författaren Stefan Lindberg hamnar på en uteservering i samspråk med en viss Mathias Splendor Johansson.
Den vitvinsklunkande Splendor är övertygad om att han och Stefan känner varandra sedan gammalt. Nu vill han att Stefan ska skriva en bok om Paradiset, en märklig sekt i vilken Splendor har varit medlem.
Stefan fortsätter att supa med Splendor. Han lyssnar alltmer intresserat och oroat. Hur kan Splendor veta så mycket om honom? När Splendor plötsligt försvinner blir Stefan besatt av Splendor och sekten.
Varför förstår jag inte. Splendor är alldeles för skissartad för att engagera, och mysteriet med sekten haltar rätt så rejält.
Storyn avslöjar sig själv som allegori och utanpåverk. Bakom fasaden döljer sig Stefans eget livsmysterium. Här skymtar även hans struliga privatliv i krokarna kring Fridhemsplan. Just den delen av boken är ängslig och trendkänslig. Stefan å sin sida är självömkande och paradoxalt nog även en aning lismande.
Jag börjar känna mig ganska besviken, är "Splendor" blott en finstämd skildring av en 50-årskris?
Men så småningom lägger Stefan Lindberg i en högre växel. Saker och ting osäkras och det hettar som av plötslig feber. Pusselbitar faller på plats medan andra faller bort. Det börjar med andra ord blir riktigt rafflande.
"Splendor" går i mål som en noirdoftande existentiell thriller med ett lågfrekvent driv. För att få fason på boken lånar Lindberg lite väl friskt från en viss New York-trilogi av en viss Paul Auster. Men den här gången slipper han undan med en varning.
