Roman
Marie Lundström
Sanningens kalas
Wahlström & Widstrand
På ytan är "Sanningens kalas" en högst vardaglig historia om livet i medelklassen. Huvudpersonen och berättarjaget Isabel arbetar som guide i Stockholms stadshus. Hon har ett gammalt hus med en krävande trädgård, ett äktenskap som har gått i stå, en gift älskare och en åldrad mamma av den typ som både kan kännas oumbärlig och outhärdlig.
Isabels liv präglas emellertid av att hon endast kan tala öppet med dem – eller rättare sagt till dem – som inte kan höra henne. I huvudet för hon långa samtal med maken som befinner sig utomlands, och med den gifte mannen som hon älskar, när de inte kan ses. Och så kan hon vara helt ärlig mot "Mamsingen" och bekänna sitt dubbelliv och allt som legat och tryckt sedan barndomen då föräldrarna skilde sig, men endast när modern ligger okontaktbar på intensiven.
Det är som om alla de olyckor som Mamsingen råkar ut för i Isabels sällskap gradvis får dottern att komma underfund med sig själv. Marie Lundström ökar spänningen mot slutet och vill kanske berätta för mycket på en gång, i denna historia där mycket av dramatiken kretsar kring munnen: att tiga och att tala, att äta, att svälja, att kvävas, och att tappa tänder.
I "Sanningens kalas" (även det en metafor med koppling till tal och mat) är det främst stilen som är den stora njutningen. Marie Lundström skriver lyriskt, rappt och ironiskt på samma gång. Hon överraskar gång på gång med lekfulla formuleringar som får mig att stanna upp och reflektera.