Roman

Linn Spross

Vård, skola och omsorg

Wahlström & Widstrand

Att rasera broar när man är arg kan leda till oanade konsekvenser och inte alltid så lyckade resultat, men det kan också vara livsnödvändigt, om inte totalt befriande. På samma sätt är det när en författare söker fiktionalisera pågående händelser i sitt liv och det blir för uppenbart att distansen till det skedda inte har infunnit sig – den som ibland behövs för att överföra privat erfarenhet till angelägen litteratur.

När man läser Linn Spross nya roman – den andra efter debuten med "Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet" – får man stundtals just känslan av affektartad skrift, av att boken har uppkommit i ett tillstånd av blint raseri. Ursinnet omvandlas dock till sällan skådad språklig drivkraft som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Spross låter sin antihjältinna göra tabula rasa med sitt liv genom att kasta den akademiska karriären genom fönstret och ta ett vikariat inom hemtjänsten.

Det är pandemisommar och den nyblivna modern Julia känner sig som en Florence Nightingale där hon cyklar genom ett tomt Uppsala mellan brukarnas bostäder. I stället för att lida kval inom universitetsvärldens zoo av elakheter har hon bestämt sig för att lindra andra människors plågor, skola om sig till sjuksköterska och hänge sig åt omvårdnad.

Genom tillbakablickar invigs läsaren i den unga forskarens liv vid Uppsala universitet som präglas av upptäckarglädje i arkiven, men främst av sylvassa ord och armbågar. Hur Julia än gör är det fel i professorernas ögon. Hon isolerar sig alltmer på institutionen, arbetar hårdare och håller inne känslorna tills hon en dag formligen exploderar: "Det var någonting med mig som retade upp dessa silverryggar och överstemoguler. Det ansågs i allmänhet att jag på något sätt skändade Akademin genom min blotta närvaro." Det är också med en forskares analytiska blick som Julia iakttar sitt arbete inom hemtjänsten, alltifrån språkets utformning till hur intimhygien ska utföras. Mellan raderna skymtar också ett politiskt inlägg i debatten om Sveriges äldrevård och synen på den åldrande människan.

"Vård, skola och omsorg" blir aldrig en plågsam uppgörelse som enbart söker sin upphovsmans upprättelse. Linn Spross lyfter nämligen den privata erfarenheten till en mycket underhållande filosofisk betraktelse som mestadels genomsyras av ett befriande och klarsynt raseri.