Realistisk fantasy för romantiker

En gammal myt får nytt liv i en både realistisk och romantisk nutidsinramning, något åt H C Andersen möter 2000-talet.

Paula Beer är mycket bra i "Undine". Här med Jacob Matchenz.

Paula Beer är mycket bra i "Undine". Här med Jacob Matchenz.

Foto: Christian Schultz

Recension2021-07-23 06:40
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama-fantasy

Titel: Undine

Visas: på bio

I rollerna: Paula Beer, Franz Rogowski, Maryam Zaree

Regi: Christian Petzold

Speltid: 91 minuter

Betyg: 3

Liksom när det gäller att beskriva musik är det frestande att lägga ihop flera genrer i ett ord för att beskriva vad som gäller. Så är det också i "Undine" som är ett slags modern saga eller fantasi, fast i en avskalad realistisk inramning. Här också med en poetisk berättarteknik i allt det i grunden vardagliga. Christian Petzold har både skrivit och regisserat, som han brukar, och har här fortsatt med sitt lyckosamma par från senaste filmen "Transit", Paula Beer och Franz Rogowski.

Paula Beer fick en välförtjänt Silverbjörn vid Berlins filmfestival 2020 för sin roll som Undine Wibeau. Det är en ung kvinna som arbetar med att visa modeller om Berlins utveckling på ett museum i staden. Under den föreläsning vi får följa en stund visar det sig att stadsnamnet kommer från ett gammalt ord för träsk, eller möjligen en torr plats i ett träsk. Vattenkopplingen är viktig för historien som knyter ihop förr och nu.

Filmen inleds med en uppslitande separationsscen mellan Undine och hennes partner Johannes. Enligt myten om vattennymfen Undine, eller sjöjungfrun om man så vill, måste hon om hon överges av sin älskade döda denne och återvända till vattnet. Men hon träffar strax efteråt Christoph (Franz Rugowski), dykare till yrket, och allt verkar bra. Tills. ..

"Undine" är en film där man inte ska berätta mer om handlingen. Den har flera dramatiska höjdpunkter men det mesta berättas i ett lugnt, eftertänksamt tempo. Musiken är sparsam, den består egentligen bara av del av en cembalokonsert av J S Bach, spelad  på piano av  Víkingur Ólafsson, samt The Bee Gees gamla hit "Staying alive", den senare mest som ett slags mantra. Det gör att det blir en berättelse som tar sig in via ett nästan omedvetet plan. Visst finns det stunder där jag får en lust att skynda på filmen en aning, men det är sällan.

Paula Beer och Franz Rugowski är här liksom i "Transit" ett starkt par tillsammans. Han hade kunnat få vara med på lite Silverbjörn han också, även om det är Beer som tar största platsen. Christian Petzold är en udda filmskapare som det är spännande att följa, han gör verkligen filmer som är annorlunda. För alla Berlin-älskare är det också en extra bonus med miljöer och extra information. Måste nog åka dit igen snart.