Riddare och höviska ideal får nog många att tänka på en man i rustning, på väg att storma en borg eller kanske uppvakta en kvinna satt på piedestal. Men historikern Charlotte Borgerud visar i "Riddarna och deras värld" att verklighetens riddare var betydligt mer komplex och inte alltid driven av högre ideal. Borgerud börjar inte sin berättelse på medeltiden – utan år 1912 på det sjunkande Titanic. I tidningarna beskrevs hur många män osjälviskt offrat sina liv för att ge kvinnor och barn företräde till livbåtarna. De visste vad de måste göra för att vara gentlemän, leva upp till riddarlika ideal som uppenbarligen fortfarande levde kvar. Men var bilden sann? Tidningarna talade om "höviskhet" och var uppenbarligen medvetna om vilken roll de skulle låta männen i artiklarna spela.
Inledningen är en effektiv gestaltning av ett av Borgeruds teman: Vår bild både av riddaren och det höviska är romantiserad, inte sällan hämtad från berättelser som lika mycket haft underhållande ambitioner som realistiska. Borgerud skriver flyhänt och kunde gärna gjort inledningen längre, lättsamheten i den behövs för att väga upp den omfattande tillbakablick som sedan följer. Vi får en genomgång av riddargestalten, med ideal som spreds via litteratur, konst, hov och kyrka, till verkliga drivkrafter som visserligen kunde vara höviska men också krassa och ekonomiska.
Mot slutet av 1000-talet har riddarna hunnit bli en tydlig grupp, även om deras anor sträckte sig ända tillbaka till antiken. Också i Sverige växte det med tiden fram ett riddarväsende, grundlagt med Alsnö stadga kring år 1280. Redan vikingarna var annars medvetna om de höviska idealen. Runinskrifter vittnar om att man skulle vara frikostig, mild och vältalig. Riddarens status växte genom dubbningsceremonier, växande egendomar och äktenskap med välbärgade kvinnor. Korstågens tid då han stred för kristendomen och vad som sades vara det goda får sägas vara hans höjdpunkt.
Charlotte Borgerud är grundligt påläst och ger hellre många exempel än går på djupet i ett enskilt. Hon visar att riddaren inte alltid var lojal med sin länsherre utan snarare med den som betalade bäst. Och även om fiktiva berättelser målar upp en gestalt som gav sig ut på äventyrsresor där han slogs mot troll och drakar fick verklighetens riddare ofta nöja sig med att driva in skattepengar från fattiga bönder. Andra gånger urartade resorna till plundrar- och våldsorgier där få höviska ideal om tapperhet och värnande om de svaga uppfylldes. Några egentliga krigare var de heller inte. Att storma en borg eller utkämpa ett slag var riskabelt och farligt och undveks så långt det gick med hjälp av diplomati. Och där drabbningar faktiskt förekom var riddarens roll ofta att kommunicera läget genom sin överblick från hästryggen.
Med tiden utmanades riddaren alltmer av de växande städerna och byråkraternas ökande makt, samt av borgerliga bankirer som erbjöd legoarméer, nya stridstekniker och skjutvapen. På 1400-talet var både häst och lans hopplöst föråldrat. Ändå har de höviska idealen fortsatt att leva vidare. Redan det tidiga 1800-talet längtade tillbaka till ett magiskt förflutet bortom förnuftstro. Kanske syns något liknande i dagens fantasy- och superhjältekaraktärer? Kampen mellan ont och gott, liksom drömmen om att få ikläda sig rollen av hjälte, fortsätter att locka också en nutidsmänniska.