Roman
Snö och potatis
Cecilia Hansson
Natur & Kultur
Jag gillar titeln, "Snö och potatis". Den låter karg, handfast och poetisk – helt i linje med textens projekt. För bokens jag söker efter en sammanhängande berättelse om sitt liv, där snön som föll när hennes dotter kom till världen och potatisen som mormodern odlade bildar en länk mellan ett då och ett nu.
Temat känns igen från Cecilia Hanssons debutroman "Au pair", även den skriven i lakoniska minnesfragment. I den söker sig jaget tillbaka till tonårstiden i Wien, medan resmålet nu är barndomen. Direkt imponeras jag av Hanssons förmåga att göra individuella erfarenheter allmängiltiga och laddade.
Vi följer det autofiktiva jaget, hennes man och deras dotter på en bilresa genom Tornedalen. Jaget vill besöka sanatoriet där hennes mormor vårdades för tuberkulos på 1950-talet. Minnestrådarna vecklas ut. Jaget minns mormodern som odlade potatis i Matojärvi. Hon minns skoltidens mobbing i Luleå, fadern som engagerade sig i Socialdemokraterna och moderns jobb på apoteket.
Hur blir vi de vi blir? När skapas våra sår? Vad hände egentligen? Boken ställer frågor som inte går att svara på. Det är inte heller meningen. Jag läser den som en undersökning av hur minnet fungerar och ett försök till försoning med den egna historien. Jaget vet att det inte går att nå en sanning, att vi skapar och ärver berättelser om oss själva. Men livets paradox är att vi samtidigt vill förstå. Texten bär på både strävan och rekapitulation inför sakernas tillstånd, vilket gör den poetisk, ödmjuk och orädd på samma gång.
På slutet får jaget corona och säcken knyts ihop. Mormoderns tuberkulos genljuder i jaget som i sin dödsångest inser att det värsta som kan hända ett barn är att mamman dör. Här anas luckor i texten. Jagets egen mamma är märkligt frånvarande, ändå påtalas det ofta hur viktigt och skört moderskapet är, hur svagheter går i arv. Mamman nämns bara på omvägar, vilket ger boken en intressant dissonans.
Ibland blir det för navelskådande, med redovisningar av morbröder och farbröder hit och dit. Men på det stora hela är "Snö och potatis" en vacker, vemodig och sinnlig bok, där författaren med små medel fångar ögonblicksbilder och exakta stämningar. Språket känns ärligt och väcker läsarens egna minnen till liv.
