Rökstenen i Östergötland anses vara världens viktigaste runinskrift. När en grupp forskare år 2020 presenterade en nytolkning, slog internationell media på stora trumman. Medias tolkning av nytolkningen var nämligen en riktig godbit: redan på 800-talet hade svenska vikingar varnat för klimathotet – och det i Greta Thunbergs hemland! En av forskarna, Henrik Williams, utvecklar nu teorierna i en detaljerad, noggrann och, får jag säga, hängiven bok med titeln "Rökstenen och världens undergång".

Runskriften på stenen har varit känd i århundraden och man har forskat om den i 150 år – men den är extremt svårtolkad. Asaguden Oden har i runologin nästan 170 olika namn, och namnet Kabi kan stå för 84 olika ljudkombinationer. Därtill är delar av texten skriven i form av gåtor och i chiffer. Klart är dock att en Varin lät resa stenen till minne av sin döde son Våmod. Så långt inget ovanligt. Men det som sedan skildras, menar Henrik Williams, är inte någon strid vilken som helst – utan en mellan ljus och mörker, värme och köld.

Rökstenens text består av minnen från en klimatkatastrof som ägde rum för "nio åldrar" sedan – cirka 300 år. Mycket riktigt går det också att se spår i glaciärer, forntida isländsk diktning och andra skriftkällor, efter ett stort vulkanutbrott som inträffade år 536. Detta ledde till att solljuset blockerades av ett gasskikt, med efterföljande temperatursänkning och tio års missväxt. För den jordbrukande vikingatida befolkningen var det en obegriplig händelse som kom att prägla efterföljande generationer länge.

Williams, som är professor i runologi vid Uppsala universitet, orienterar inledningsvis läsaren i tidens mångkulturella värld, dess myter och föreställningar, och tar vägen via såväl religions- som språkforskningen. Oväntat tolkar han uppkomsten av skriftspråk som ett "gift" för den muntliga traditionen: "I stället för att tradera berättelser och händelser skrivs de ner och glöms bort, eftersom de inte längre behöver hållas i minnet." Detta är en intressant tanke, och fullt plausibel. I boken nämns också förekomsten av "minnunga maen" i gamla Hälsingelagen; människor med uppgiften att tillhandahålla information som har traderats muntligt i ett halvt årtusende eller mer.

Författaren ger också en snabbkurs i runläsarkonstens grunder och vokabulär. Det är den äldre runraden och den yngre, långkvistrunor och kortkvistrunor. Här blir Williams lite väl entusiastisk för sitt ämne, och för en lekman blir det svårt att ta in all kunskap. Därefter följer en grundlig genomgång av Rökstenens text, rad för rad, runa för runa. Samtidigt berättas om tidens begreppsvärld. Paralleller dras mellan Ragnarök – den föreställning om slutstriden mellan goda och onda som var så central för vikingarna – och den kristna Uppenbarelseboken. Han återkommer också ofta till den forntida isländska diktningen med verk som "Völvans spådom".

Henrik Williams bok om Rökstenen måste ses som ett praktverk. Undertecknad, med ett stort allmänt historieintresse, har läst den med behållning och flera aha-upplevelser – om än också med stunder av uppgivenhet när facktermerna stod som spön i backen. Som extremt väderberoende levde människor under vikingatiden i ständig oro för ogynnsamt väder. Men först och främst är Rökstenen en del i en begravningsritual. Här slås broar över tiden mellan 800-tal och 2000-tal. Inför döden är vårt behov av tröst och hopp omättligt.