Kan man föreställa sig en Miguel Cervantes på steroider? Skrivande en manisk version av klassikern från 1500-talet om adelsmannen som kämpade mot väderkvarnar och vurmade för forna tiders riddarideal. En "Don Quijote" för vår tid?
Man behöver inte föreställa sig – Salman Rushdies nya roman "Quichotte" borde redan räknas till klassikerna om vår samtid. Men här är riddaren en sorglig skepnad till deckarförfattare, eller möjligen dennes bångstyrige romanfigur, som vurmar för det enligt honom själv högsta stadiet i vår kultur; det absoluta skräpet i dokusåpor och soffteve. Quichotte, eller möjligen Mr Smile, har tidigare arbetat i läkemedelsbranschen och drar nu ut i världen i ädel kamp för sin sköna dam, Salma R, som naturligtvis har varit en otroligt framgångsrik värdinna i en talkshow.
Hjälten är inte ensam på sin resa. Vid sin sida har han sin följeslagare Sancho (Panza). Han är en ren konstruktion, ett välfungerande hologram, normaliserande om det nu finns något normalt i denna helvilda roman. Precis som i originalet är Sancho den som förmår ställa vardag och vanlig banalitet i behövlig kontrast till sin herres febriga storslagenhet.
Salman Rushdies riddare har liksom Cervantes också sin Rosinante. Han rider en gammal silvrig Chevrolet genom det där stora landet i väst som styrs som en pågående tevesåpa, och där folket om bara några dagar ska gå till val. Blir det fyra år till med Donald Trump som president? Om Trump förlorar mot Joe Biden, kommer han då att lämna ifrån sig makten? Frågorna är många inför det stundande presidentvalet i USA, där Rushdie för mer än 20 år sedan slog ned sina bopålar.
Quichotte rider i strid mot faror – både verkliga och inbillade. De verkliga är för övrigt lika märkliga som de inbillade, eftersom världen som vi känner den har blivit en än mer förbryllande plats än den var på 1500-talet. Han rider för kärleken genom ett land fullt av trumpifierade hallucinationer, ondska, rasism, omoral och än värre sanslösheter. Han strider och flyr när världens begrepp förstoppas av lönsamma droger, vansinnig rikedom och lögner som påstår sig förklara hur allt hänger samman. Det är gränslös samtidssatir där fakta och fiktion korsas i ett rasande tempo.
Salman Rushdies redan hyllade omtolkning av Cervantes klassiker är en roman att skratta sig igenom och att njuta av. Enda kravet är att hålla fast sig i ljushastigheten genom händelserna, genom referenser och allusioner till högt och lågt, världslitteratur såväl som globalt skräp. Rushdies språk är fabulöst och kosmiskt uppblåst, intrigen är en omöjlighet av skrattspeglar och rollbyten, men romanens allvar är inte desto mindre stort, varmt och sorgset.
Så länge vi kan återberätta världen är dess galenskap möjlig att bemästra. Jag tror att det är Rushdies enkla budskap med "Quichotte". Kärleken finns och är visserligen också den fullständigt vettlös, men den driver kontinenterna runt och skapar kontakter över rumtiden på ett sätt som visualiserar kvantmekanikens svårbegripliga icke-lokalitet. Och än så länge har orden tack och lov inte brutit ihop, än fungerar språkets magi i berättelser som gör att vi fortfarande når varandra, tvärs genom illusionernas opiumdimmor och vanföreställningarnas förvrängande mörker.