Den ungerske författaren László Krasznahorkai har inte bara ett märkligt och svåruttalat namn utan han är också en högst märklig författare. Av många anses han vara en av samtidens mest originella. Krasznahorkai skriver dystopiska romaner som samtidigt är absurt humoristiska. Det gäller även kortromanen "Den sista vargen" som nu finns på svenska i översättning av Daniel Gustafsson. Här tänjer Krasznahorkai på romankonstens gränser och möjligheter.
På svenska finns sedan tidigare tre av hans romaner. Bland andra "Satantango" som bygger på manuset till Béla Tarrs sju timmar långa film med samma namn. Krasznahorkai och Tarr har ett långt samarbeta bakom sig. Tarr gillar långa tagningar och Krasznahorkai gillar långa meningar utan punkt eller styckindelning. Kanske är det därför de är nära vänner.
Ungern och dess turbulenta historia bildar klangbotten i László Krasznahorkais författarskap men han har även inspirerats av resor till Japan och Kina. Han är en vittberest person både geografiskt, kulturellt och erfarenhetsmässigt. Dessutom är han en mycket produktiv författare som har tilldelats flera prestigefyllda internationella priser.
I sina romaner och filmmanus ställer Krasznahorkai ofta individen mot kollektivet och historien mot det enskilda livsödet. Resultatet blir en romankonst som inte liknar någon annan. Han har ofta jämförts med författare som W. G. Sebald och Thomas Bernhard. Själv ser han Franz Kafka som sin främsta förebild.
Krasznahorkai har sagt att han blev författare efter att som ung ha mött en kringresande man som kastrerade griskultingar åt bönder. Han ville fånga mannens kallsinne. Hans böcker fokuserar på människans mörka sidor och tillvarons outgrundlighet. Den pessimistiska livssynen lättas upp av en obändig humor och livsglädje mitt i svartsynen. Samtidigt finns där ett drag av absurt fantasteri. "Den sista vargen" rymmer allt som är Krasznahorkais signum.
Boken består av tre berättelser där den gemensamma miljön är regionen Extremadura i sydvästra Spanien på gränsen till Portugal. I den första berättelsen får en misslyckad och bortglömd författare i uppdrag att skriva en text om den sista vargen i den ödsliga regionen. Den andra handlar om jägmästaren Herman som fått i uppdrag att utplåna det sista rovdjuret i Extremadura. Den tredje skildrar en stad på landsbygden där det händer oförklarliga saker. Berättelserna ringlar ut och in i varandra på typiskt krasznahorkaiskt manér.
Romanen är på många sätt en allegori över det vilda i naturen och i människan, som i den moderna teknologiska civilisationen hotas av utrotning. Den är på sätt och vis ett svar på Jack Londons roman "Skriet från vildmarken" från 1903. Londons roman handlar om den tama hunden Buck som flyr civilisationen och blir varg. I Krasznahorkais roman kan Buck sägas representera den sista vargen som till varje pris måste dödas. Skriet från vildmarken ska för alltid tystas. I våra dagar kan vi uppfatta hotet mot det vilda som hotet mot vår planet i klimatkrisens spår.
"Den sista vargen" kan läsas som en civilisationskritisk bok med deckarintrig. Den bortglömde författaren dras så småningom in i en snårig historia om vem som sköt Extremaduras sista varg. Jägmästaren Herman å sin sida förvandlas själv till en varg. Och i den lilla staden slår det okända vilda tillbaka mot människorna.