Magnus Dahlström debuterade redan på 1980-talet med "Papperskorg" och för "Fyr" fick han 1987 Aftonbladets litteraturpris. Han blev som författare rejält omskriven redan från början – samtidigt som han även etablerade sig som dramatiker. I pjäser som "Kidnapparen" (1987), "Järnbörd" (1988), "Stålverket" (1995), "Sken" (1998) och "Turister" (2007) kläs människorna av i all sin skröplighet. Men de görs samtidigt förståeliga på ett sätt som är en bedrift i sig.

Efter att ha gett ut romanerna "Nedkomst" och "Hem" (för den sistnämnda inhöstade han för övrigt 1997 Sveriges Radios romanpris) gjorde Dahlström ett uppehåll på 14 år innan det blev någon ny roman. Han återkom starkt 2011 med romanen "Spådom". Boken blev den första i en löst sammanhållen trilogi där "Sken" och "Psykodrama" blev fortsättningarna. Nu har han fått upp sitt forna tempo igen. Senast kom "Hemman" (2018) och nu är han aktuell med nya boken "Förhör".

Har man läst några av Magnus Dahlström romaner tror man sig ha honom definierad som en författare av mörka böcker. Han väjer inte för varken det brutala, det berörande eller det verkligt otäcka. Men i "Förhör" har det annars svarta medvetet gjorts om mer till en gråskala. Just den saken har en välkommen effekt. Berättelsen blir mer verklighetsnära och träffar inte direkt i solarplexus, i stället nöter den sig in och skapar på sitt sätt ett lika djupt skavande sår.

I centrum står en nyanställd civilanställd hos polismyndigheten som aldrig får något namn. Att det är en kvinna sägs dock tydligt, men som person förblir konturerna otydliga. Hon visas in till ett sparsamt möblerat arbetsrum. I övrigt får hon inga närmare instruktioner om vad hon ska göra, utan hänvisas till att det finns något slags manual i skrivbordslådan. Hennes kontakter med "arbetskamrater" inskränker sig till en undanglidande chef och en uniformerad kvinnlig polis.

Utredarens uppgift, visar det sig vartefter, är att följa upp anmälningar av sådant som ingen annan har tid med. Flera av dem visar sig ändå svälla när hon möter anklagade och anklagare i smått absurda förhör. Här finns hela provkartan av brott och företeelser: kriminella ungdomsgäng, våld i nära relationer, stölder, skolbrand, vårdnadstvister och så vidare.

Magnus Dahlström är skicklig på att fånga in mötena och dialogen mellan utredaren och hennes "klienter". I kursiverad text får vi emellanåt ta del av utredarens inre reflektioner över vad som händer. Många av samtalen är mellan personer som talar förbi varandra eller som inte säger något alls egentligen. Man förstår att en hel del i själva verket är rena rutinärenden dömda till att bara avskrivas. Men den namnlösa utredaren vill ibland något annat.

Saker tar en oväntad vändning och läsaren får själv ta ställning till vad som händer, eller vad som borde hända. Hur svårt det faktiskt är att åstadkomma något för utredaren framgår mer än tydligt. Magnus Dahlström har en tydlig medkänsla med de inblandade samtidigt som han har falkblick på samhällets avarter.

Utan att likheterna på något vis blir störande kommer jag att tänka på Franz Kafkas roman "Processen". Det blir på något sätt samma känsla av meningslöshet och att slå sig blodig mot en vadderad vägg. Ändå är det ingen berättelse om hopplösheten som Magnus Dahlström har skrivit. Det är i sprickorna hos utredaren man ändå ser ljuset komma in.