Efter de senaste veckornas svenska litteraturdebatt öppnar jag "Vernon Subutex 3" med vissa förväntningar. Enligt Johan Heltne kan varken hans förläggare eller författarutbildningen på Biskops-Arnö acceptera romaner som bryter mot deras ideologiska normer (DN 17/1). Kristofer Andersson anser att "medelklassförfattare som berättar om hur det är att vara medelklass" är ett allvarligare problem (Aftonbladet 29/1). Det är därför jag har sökt upp den franska författaren Virginie Despentes. Här ska det varken bli medelklass eller ängsligt moraliserande!
Bakom sig har Despentes ett dramatiskt, provokativt liv. Hon slog igenom med den feministiska hämndfilmen "Baise-moi" (2000), gjord efter hennes roman med samma namn. Senast har hon skrivit en trilogi om den misslyckade skivaffärskillen Vernon Subutex och det uppfuckade liv som han och människorna omkring honom lever.
I den avslutande delen bor Vernon i ett kollektiv i norra Paris. Han är DJ på något som han kallar "sammanstrålningar". Att samlas för att dansa utan droger tycker de flesta låter fånigt – tills de har provat. Vernon "mixar ljudfrekvenser som påverkar hjärnbarken". De dansande upplever ett transcendentalt tillstånd: "huden är inte längre en gräns."
Titeln får Vernon att framstå som huvudperson, men läsaren kommer honom aldrig särskilt nära. Han är snarare det tomrum som de övriga personerna dansar kring. Vernon gör inte mycket, säger ingenting särskilt, men det är typiskt för honom att en av de andra tänker: "Vad i helvete beror det på att man alltid mår bra i hans sällskap?"
Till en början är det inte lika brutalt kul som jag väntat mig. De första hundra sidorna känns som en lång startsträcka, en rekapitulation för nytillkomna. Jag, som i vanliga fall är så trött på show don't tell-estetik att jag brukar sucka "tell, don't show", sitter och önskar att Despentes ska börja gestalta i stället för att stapla pålitliga stereotyper på varandra.
Men sedan lossnar det. Despentes får kontakt med asfalten när hon beskriver hur det känns för två väninnor att gå ut och festa kort efter attentatet på Bataclan. Där sätter hon fingret på sina romanpersoners puls, och sedan behåller hon det boken ut.
Vernon lämnar gänget när ett stort arv ramlar ner i knät på dem: för mycket pengar förstör allt. Filmproducenten Dopalet letar under tiden efter Aïcha och Céleste som i en tidigare bok tatuerade in "våldtäktsman" på hans rygg. Han planerar en våldsam hämnd. Allt utspelas mot en bakgrund av drunknande flyktingar, droger, proteströrelsen Nuit debout, övergreppen i Köln, osäkra jobb, osäkra andrahandsboenden, bra musik och ännu lite mer droger. Despentes packar sin roman full med samtidens oförsonliga och hjälplösa raseri utan att det känns det minsta konstruerat.
Michel Houellebecq sysslar med liknande frustrationer; under läsningen funderar jag över vad de har gemensamt. En klar skillnad till Despentes fördel är att Houellebecqs romaner brukar gestalta en enda mans missnöje, medan hon låter en mängd olika personer vädra sina grälsjuka monologer; från män som anar att deras karriär är slut till uteliggaren Olga som är rasande på de rika och välutbildade. Despentes har samma inställning till dem alla: deras vrede är till hälften berättigad, till hälften urspårad. I samtliga fall kommer deras ilska inte att förändra ett dugg. Alla sitter fast, som i bottenlös lera.