Socialrealistisk rysare om det såriga ämnet adoption

I sin mest personliga film hittills drunknar Naomi Kawase i detaljfixering och sentimentalitet.

"Sanna mödrar" handlar om paret Kurihara som kämpar för att få behålla sin adoptivson.

"Sanna mödrar" handlar om paret Kurihara som kämpar för att få behålla sin adoptivson.

Foto: Studio S Entertainment

Recension2021-11-12 06:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Sanna mödrar

Visas på: Bio

I rollerna: Hiromi Nagasaku, Arata Iura, Reo Sato, Aju Makita

Regi: Naomi Kawase 

Speltid: 140 min

Betyg: 2

Moderskap är på modet. Plötsligt dyker det upp på filmfestivaler och som ledmotiv hos storheter som Céline Sciamma, Pedro Almodovár och Charlotte Gainsbourg. Den japanska regissören Naomi Kawase ("Under körsbärsträden", "Mot solnedgången") riktar även hon ljuset mot mammorna i sin nya film "Sanna mödrar". Men Kawase väljer till skillnad från sina kollegor att fokusera på det såriga ämnet adoption. Och fastän filmens handling är baserad på en roman av Mizuki Tsujimura blir den väldigt personlig eftersom Kawase själv är adoptivbarn.

Paret Kurihara kan av medicinska skäl inte få barn. Via den idylliska adoptionsbyrån Baby Baton får de till slut hem en pojke, född ur kärleken mellan två oskuldsfulla 14-åringar som inte har fått behålla barnet. Efter några för adoptivfamiljen lyckliga år hör den biologiska modern av sig till paret. Det som följer är en blandning av socialrealistisk rysare och psykologisk melodram, genomsyrat av regissörens nit att minutiöst skildra sina huvudpersoners svåraste stunder.

Precis som i Kawases tidigare filmer är karaktärerna moraliskt klanderfria förebilder. Detta i kombination med ljusa naturbilder och massagesalongsmusik gör filmen till ett slags filmatiserat änglaspel. Den intressanta manusidén drunknar helt enkelt i sentimentalitet, och den känsloladdade historien försvinner i mödrarnas tårar.