Tonårsförälderns vånda och skräck

En orolig mamma irrar runt i jakt på sin sjuka dotter som har rymt hemifrån. Sara Gordans roman "Natten" skildrar varje tonårsförälders värsta mardröm.

Sara Gordan (född 1972) är författare, översättare och lärare på Biskop-Arnös författarskola. Hon debuterade med "En barnberättelse" (2006) och gav senast ut "Martin Andersson – Ett skuggspel" (2013).

Sara Gordan (född 1972) är författare, översättare och lärare på Biskop-Arnös författarskola. Hon debuterade med "En barnberättelse" (2006) och gav senast ut "Martin Andersson – Ett skuggspel" (2013).

Foto: Sara Mac Kay

Recension2022-04-09 06:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Sara Gordan

Natten

Albert Bonniers förlag

"Det är den yttersta nattens udde, klockan är fyra och det finns ingenting mer att göra än att ge upp." Redan inledningsmeningen skjuter en svidande pil in i varje förälders oroshjärta. Dottern är försvunnen och svarar inte på sms, oavsett hur kärleksfulla eller arga de är. Att den försvunna har diabetes ger ytterligare bränsle åt ångest och fantasier. Modern, berättaren, ser henne ligga död på grund av en utebliven insulinspruta.

Titeln "Natten" är talande. Boken börjar just i den natt då dottern rymmer hemifrån, men mörkret lever vidare också då morgonen kommer. Natten förblir, får en dimension som kanske kan liknas vid ett skrämmande och ont mönster. Berättaren, som upplevs ligga nära författaren Sara Gordan själv, har skrivit en avhandling om upprepningar. Människan ömsom söker dem, ömsom fruktar dem: "Mönstret ger ro för ögat men oro för själen, en regelbunden värld antyder en styrande princip, ett öde, en gud, och fråntar människan hennes handlingsutrymme." Så vad händer om mönstret inte är gott utan ont?

Sara Gordan har tidigare fått kritik för att vara alltför gåtfull i sitt författarskap. Den nya berättelsen har, även om den innehåller åtskilliga bottnar, ett konkret tilltal och tydliga scener. Sjukrum och felaktiga diagnoser, ett julfirande där dottern försvinner på nytt. Vi får veta att sjukdom och död länge har varit berättarens oombedda följeslagare. Från det första missfallet i Paris till att dottern föds med diabetes. Så småningom föds också en son med hjärtfel. Även berättaren drabbas, av en blodpropp i lungan och ett fullt förståeligt utmattningssyndrom.

Skildringen är intensiv men inte särskilt tät, omtagningarna och de konkreta scenerna ger en luftighet. Ibland tycker jag att de snärtiga avslutningsmeningarna på många textavsnitt blir mekaniska, men helhetsintrycket och temat känns genomarbetat. Kollisionen mellan försöken till kontroll och vetskapen om att de i slutänden är omöjliga, samt insikten om att någon fullständig upprepning inte existerar – men därmed heller inte någon helt korrekt diagnos.

En tonåring revolterar och måste så få göra. Men vad händer när hennes långfinger i ansiktet på föräldrar, vuxenvärld och läkare hotar hennes eget liv? Var går gränsen mellan att vara beskyddande och att bli en fångvaktare?