Sara Stridsberg skriver i "Hunter i Huskvarna" om människor i sönderfall. Kanske sådana som Vladimir i novellen "American hotel" älskar att fotografera, till exempel äldre ensamma kvinnor som äter lunch på uteserveringar, lätt övergivna "som vilsna dyrbara hundar, men samtidigt monumentala, odödliga".
Hon skriver deras topologi, den yttre och den inre, deras form och hur den gradvis färdas mot sitt sönderfall. Jag förmodar att hon hyser en ödestro. Författarmakten återskapar dem, klangen från deras sortier färdas genom en rekonstruerad skapelseberättelse och gör dem hela. De blir ett med sitt öde.
Den stora skönhetens och sorgens symmetrier bygger upp berättelserna. Fast de alla har ett tydligt persongalleri saknar de på ett sätt huvudperson. Det är själva livslinjen, bron fram till undergången eller uppenbarelsen som är det bärande. På samma sätt som själva mentalsjukhuset i romanen "Beckomberga" (2014) innehade huvudrollen, dess kombination av osynlighet och existentiella dramer.
Elva livslinjer och lika många noveller. Alla växlar de i framställningen mellan en sagoton och en korthuggen, dokumenterande ton. De färdas genom ett udda Sverige, över Atlanten till Los Angeles. Men geografin spelar egentligen ingen roll. Kärlekens sorg och dess speciella frånvaro är ett bakgrundsbrus i samtliga noveller. Det gäller att klara sig längs med den linjen – eller bli ett offer.
Titelnovellen tar oss förstås till Huskvarna. Ett ställe byggt på Gud och gevär. Och så Hunter förstås, en av dessa barndomens sagofigurer som fortsätter att leva sitt liv i oss just genom sitt försvinnande mysterium. Hunter gör det inga andra barn törs. Han har en pappa som skrålar med de andra gubbarna på torget. Han upphör en dag. Det är vackert, inte nödvändigtvis sorgligt.
Den mest fiktiva novellen är också den mest realistiska – och den mest roande. "Familjen" handlar om en ung kvinna som en dag får ett brev som faktiskt är en inkallelseorder till ett hemligt sällskap, där hon har att infinna sig och underordna sig enligt livslångt kontrakt. De huserar i en byggnad med drag av Vinterpalatset, belägen i historietunga kvarter. Äldre herrar befolkar sällskapet. "Reglerna för detta sällskap rörde framförallt ceremonierna, glasen, gångtakten och visorna, i övrigt var det mer av Vilda Västern."
Alla likheter med Svenska Akademien är naturligtvis tillfälliga, dess syfte och stadgar är ju eviga och upphöjda och deras seniora herrar tyngs enbart av vetande, snille och smak. Här är det ingen som längre minns grunden för sin upphöjelse, det har att göra med något som hände för länge sedan, någon utmärkelse eller kanske bara själva ursprunget. En del i sällskapet minns ingenting, de sitter bara tomt leende och fingrar på sina medaljer. Sällskapets porträttsamling över den egna menigheten skildras med sagotonens fantasteri; porträtten måste ständigt målas om eftersom ingen avbildad är riktigt nöjd med resultatet.
Jo, det är en väldigt roande novell – rik, klok och liksom leende. Om de övriga berättelserna i "Hunter i Huskvarna" mest handlar om möjligheterna av ett tragiskt liv som färdas mot sin upplösning i tveksam skönhet, då handlar "Familjen" om de ännu levande som i varierande grad av förstelning spelar sin kulturella tablå av enastående status, mystik och förfall. Den, liksom hela samlingen, är ett mästerverk.