Drama

Titel: Sista brevet från din älskade

Visas: på bio

I rollerna: Felicity Jones, Shailene Woodley, Joe Alwyn 

Regi: Augustine Frizzell

Längd: 110 minuter

Betyg: 2

Alla som har läst eller hört åtminstone en av Jojo Moyes böcker lär känna något slags tillfredställelse när den andra filmatiseringen av hennes bästsäljande feelgoodalster nu når de svenska biograferna. Handlingen är ju som gjord för att amusera varenda en av oss kärlekstörstiga satar. Om det i filmen finns någon som drabbas av en olycka med allvarliga men? Jajamensan. Om det bjuds på vackra riviera-vyer och en het romans mellan människor vars hud är så slät (huvudpersonen Jennifers signifikanta ärr på kinden undantaget) att man misstar dem för datorritade pixarfigurer? Hell yes. Men, trots min brinnande vilja att fullborda den här sommaren till ljudet av frustande ångtåg, i en värld av 60-talsromantik och överklasskenäktenskap, gör "Sista brevet från din älskade" mig oförlåtligt uttråkad.
Ärret är inte Jennifers (Shailene Woodley) största problem – hon har även drabbats av minnesförlust efter en bilolycka. Och tajmingen kunde inte vara värre – denna lyxhustru med Jackie Kennedy-frilla var precis på väg att rymma med sin älskade B (Callum Turner) till New York från London och en annan man som är så klyschig att man knappt minns vad han heter. Det är 60-tal så kontakten mellan de älskande bryts högst dramatiskt och filmen kryddas likt boken med en hel del tidshopp till vår samtid där en journalist (Felicity Jones) hittar ett av de gulnade kärleksbreven.
Skådespeleriet är på sin höjd stilenligt. Men problemet med Augustine Frizzells "Sista brevet från din älskade", utöver att man inleder filmen med ett helt bisarrt Hemingway-citat, är att den är lite väl seg. Att läsa upp en hel radda handskrivna brev är en utdragen spänningsdödande pina, särskilt när de är så illa skrivna att man blir lika berörd som av en ja... Jojo Moyes-bok. Men medan böckerna kännetecknas av att vara fantasieggande och betryggande, lämnar filmatiseringen med sin övertydlighet och sitt patos mig snarast apatisk. Detta till trots ger slutet viss välbekant tillfredsställelse. Filmens budskap tycks vara att trägen vinner; orkar man vänta tillräckligt, och vi snackar några årtionden, och utstå alla möjliga former av bortstötning, kommer kameran förr eller senare att snurra kring något (jag säger inte vilket) gråtkyssande par.