Drama

Titel: The last Vermeer

Premiär: 5 mars på SF Anytime , Viaplay med flera

I rollerna: Guy Pearce, Claes Bang, Vicky Krieps

Regi: Dan Friedkin

Speltid: 112 min

Betyg: 2

Under andra världskriget stal nazisterna otaliga mängder med konstföremål i de ockuperade länderna – och förstås även inhemskt när de konfiskerade/stal föremål från judar och många andra. Det var ett riktigt hästjobb att efter freden 1945 försöka återbörda så mycket som gick av detta till dess rättmätiga ägare. George Clooney regisserade och spelade i filmen "The Monuments men" (2014) som handlade om en avdelning i den amerikanska armén som hade detta till uppgift.

I "The last Vermeer" är platsen Nederländerna och berättelsen fokuserar på "verkliga händelser" – citattecknen därför att detta med verkliga händelser som bekant hanteras mycket fritt i filmer och andra sammanhang. Filmen handlar om konstnären Han van Meegeren som anklagas för att ha sålt en ovärderlig målning av 1600-talskonstnären Johannes Vermeer till den tyske riksmarskalken Hermann Göring. Den anklagade hävdar dock att målningen är en egenhändig förfalskning, vilket möts med stor misstro. Han försvaras dock av en brittisk officer som gör en egen utredning. 

Historia borde egentligen ha förvaltats på hemmaplan. Nu utspelas filmen i stället på engelska, Han van Meegeren spelas av amerikanske Guy Pearce ("L.A. konfidentiellt", "Memento") och den brittiske officeren av danske Clas Bang ("The square", "Borgen"). Det förtar en del av känslan, vilket förstås är synd, särskilt då man ändå har ansträngt sig för att fånga in den direkta efterkrigstiden. Känslan av att vilja ta hämnd på allt som varit under kriget gjorde att många övergrepp och summariska rättegångar ägde rum. Här är steget inte långt från uppretad folkmassa till att snabbt bli skjuten.

Man får kanske förlåta det aningen sega tempot, och att berättelsen aldrig griper tag ordentligt, att filmen är Dan Friedkins debut som regissör. Å andra sidan har han ett långt förflutet inom filmbranschen och man hade förväntat sig mer.

Det som räddar Friedkins långtråkiga förstlingsverk är skådespelarna. Pearce excellerar i rollen som smått demonisk konstnär. Bang sätter sin rollfigur även han som den rättrådige britten med rättvisepatos. Kvinnorollerna däremot kunde ha fått större plats, både Vicky Krieps och Olivia Grant har betydligt större kapacitet än så här.