Sentimental anglofili som inte övertygar

Drama

Titel: The dig

Premiär: 29 januari på Netflix

I rollerna: Carey Mulligan, Ralph Fiennes, Lily James med flera

Regi: Simon Stone

Speltid: 112 min

Betyg: 1

Det låter lovande: "The dig" handlar om utgrävningen av Sutton Hoo i England. 1939 upptäcktes den nu berömda anglosaxiska begravningsplatsen från 600-talet av två amatörer – änkan Edith Pretty (Carey Mulligan) och den självlärda lokala arkeologen Basil Brown (Ralph Fiennes). Skatterna och skeppssättningen de grävde fram på Prettys mark blev helt oväntat ett av århundradets viktigaste arkeologiska fynd.

Men trots denna ganska originella miljö förblir berättelsen om Sutton Hoo just det – en miljö och bakgrund, bara använd som metafor till filmens tunna melodram. "The dig" handlar nämligen inte så mycket om artefakterna eller utgrävningsarbetet, utan fokuserar på Brown och Pretty, som kämpar för att få behålla sitt fynd när kostymnissarna från London dyker upp. 

Det blir bild efter bild på skådespelarnas sorgsna ansikten, dränkta i smäktande musik som man till slut blir fullständigt galen på. Det oklart varför detta skulle engagera en tittare, med tanke på att Basil Brown inte har mer personlighet än en pappfigur av en brittisk gubbe med pipa. Carey Mulligan har inte heller mycket att göra i rollen som den sjukliga änkan, förutom att hasa runt och hålla sig för bröstet. En oinspirerande kärlekshistoria utspelar sig mellan två av filmens yngre rollfigurer och det hela genomsyras av en sorts slapphet som alltför ofta kännetecknar Netflix filmproduktioner.

Ett av filmens större problem är för övrigt Ralph Fiennes i rollen som Brown. Han är helt enkelt inte trovärdig som en folkets man. Om det är han, regin eller manuset som är problemet är svårt att urskilja. Det är nog i slutändan en kombination av alla tre, och det är synd på en annars skicklig skådespelare. Det gör det ännu svårare att svälja filmens lite barnsliga moral och skildringen av den goda arbetarklassen mot den onda överklassen. Den typen av porträtt känns nedvärderande mot precis den grupp som man försöker höja.

"The dig" kan bäst beskrivas som en filmversion av den mest sentimentala, anglofila tv-serien som man kan tänka sig. Och det kan vara härligt, absolut. En julspecial för alla som vill fälla en tår till bilden av ett stackars föräldralöst brittiskt barn som utbrister: "But mr Brown, you promised!"