Dokumentär

Titel: Julia & jag

Visas på: Bio

Medverkande: Julia Werup, Nina Hobert, Richard Hobert

Regi: Nina Hobert

Speltid: 80 min

Betyg: 3

De sydsvenska kändisbarnen och bästisarna Julia Werup och Nina Hobert lever ett bekymmerslöst jetsetliv. De partajar som om det inte fanns någon morgondag, varken för sig själva eller planeten. Men vi som har läst F. Scott Fitzgerald vet att under den glamourösa ytan lurar idel mörker och tomhet.

Problem som liknar vanliga människors har under åren svullnat upp i takt med vännernas egon. Ena halvan av duon, Nina, bestämmer sig för att kompisens leverne vore bra stoff för en dokumentärfilm. Under fyra år har hon insamlat ett omfångsrikt filmmaterial från mer eller mindre utsatta situationer. Alltid med kameran i högsta hugg, som sköld mellan sig själv och verkligheten.

I ett bråk mellan huvudpersonerna under en våt resa till Budapest proklamerar Nina: "Jag tänker inte konstruera mitt liv för att det ska bli bra på film. Jag vill vara som jag är med min kamera." Men vad som initialt var tänkt att bli en film om kompisen Julia, mynnar snart ut i ett självporträtt.

Mycket är starkt och närvarograden är hög. Men illusionen bryts ideligen av en sammetslen berättarröst till pianoklinkande muzak som får uttrycket att likna en reklamfilm för ett hepatitvaccin. I långa floskelharanger analyserar Nina Hobert sig själv och relationen till bästisen. Stundom blir filmen en fullödig videoessä komplett med självhjälpsexperter som pratar in i kameran.

Som Nina Hoberts berättarröst påpekar har hon svårt att bestämma sig för vilken film hon egentligen vill göra. Spretighet kan vara ett positivt inslag i en dokumentär, men i detta fall gör regissören för mycket av publikens arbete med att fösa samman pusselbitarna. Filmspråket hade med fördel kunnat reduceras till ett okommenterat flöde av flygresor, knark och panikångest. Ofta tänker jag på Emily Norlings dokumentärfilm "Allt vi äger" från 2019, en mindre sockersöt cocktail på ungefär samma basvaror.

Skildringen av vänskapsrelationen hade talat ett rakare språk utan de misslyckade försöken att placera den i ett större sammanhang. I "Julia & jag" finns nämligen en både viktig och uppslagsrik berättelse om den symtomatiska ohälsan i vårt prestationsinriktade samhälle. Kändisbarnen blir en skrattspegelbild av privilegiet och våndan att leva i Sverige, och av ödmjukheten som detta fodrar.