Action/Sci-fi
Titel: The Matrix resurrections
Visas på: Bio
I rollerna: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Jessica Henwick
Regi: Lana Wachowski
Speltid: 147 min
Betyg: 3
Efter tjugo år av "nej" och "aldrig" från syskonen Lana och Lily Wachowski kommer en fjärde "The Matrix"-film. Hur ska manusförfattarna motivera det? De har valt alternativ c): Skamlös självironi. Neo (Keanu Reeves) jobbar nu på en dataspelsfirma, berömd för att ha utvecklat spelet "The Matrix". Nu får han veta att "vårt kära moderföretag Warner vill göra en uppföljare". Till att börja med blir det faktiskt lite väl många metaskämt och ironiska återblickar till tidigare filmer.
Handlingen i "The Matrix resurrections" är lätt sammanfattad. Föreställ dig en ask som rymmer en ask, som rymmer en tredje ask, som innehåller den första, i vilken Neo vill rädda Trinity (Carrie-Anne Moss) från en tillvaro som mänskligt batteri. Morpheus spelas denna gång av Yahya Abdul-Mateen II, vars jobb går ut på att göra en perfekt imitation av föregångaren Laurence Fishburnes skrovliga ansiktshud. Moss har blivit tillsagd att ha samma frisyr som förra gången. Reeves har ett enda ansiktsuttryck – osäker på var han befinner sig, och om han verkligen vill vara där – och lyckas märkligt nog göra det sevärt och betydelsebärande i två och en halv timme.
"The Matrix resurrections" är snygg, effektiv och ofta tillräckligt spännande. Det enda som bryter spänningen är de långa slagsmålsscenerna. Det här är en film där filmvåldet slutligen går sönder framför mina ögon: att titta på de smärtfria slagsmålen är lika meningslöst och lika avkopplande som att se grus tippas från en lastbil.
I några scener medverkar Morpheus naken, i form av ett moln av metalliska pixlar. Gänget som gjorde datagrafiken måste ha jobbat med att göra hans pung tillräckligt diffus och tillräckligt distinkt. Kanske hölls det ett möte om saken, i stil med de möten som Neo måste genomlida på spelfirman. Sådant finns det gott om tid att fundera över, medan skjutandet övergår i ett brus vars verkliga innebörd blir alltmer gåtfull.
Jag funderar också över de mängder av poliser och statister som dödas i en film av den här typen. Det skulle vara obehagligt att se en film där lika många myror trampades ihjäl på bioduken – men Neo och Trinity får varandra till slut. Romantiken begränsas dock till att de får hålla varandra i handen.