Essä
Maria Küchen
Jord och gudar
Natur & Kultur
I radioprogrammet "Spanarna" (7 maj 2021) gjorde Göran Everdahl en spaning om vår fixering och upptagenhet av bevarade kroppar från det förgångna. Till exempel mosslik, mumier och skelett. Den bibehållna kroppen blir en medmänniska som får oss att se vår egen tids hållning till liv och död.
Det är en spaning som sätter fokus på Maria Küchens nya bok "Jord och gudar". Utanför hennes hus i Lund gräver arkeologerna fram ett skelett från en tusen år gammal grav. Arbetet blir inte klart under fredagen och det som finns kvar av kroppen får vila i gropen över helgen. "En människa som jag", konstaterar Küchen och låter detta bli en inre resa kring frågan om vad det är att vara människa. Arkeologernas fynd löser upp tiden mellan då och nu. Marken vi går på har beträtts av många andra före oss.
Läsaren får följa Maria Küchens tankar under tre dagar, under vilka hon gör en mental utgrävning med strata från olika århundraden, även om kronologin ibland känns lite förvirrande. Küchen kallar skelettet för Xenos. I de relationella fantasierna möter hon även två anda personer från Lunds medeltid: Sigrid och frater (senare pater) Panem. Likt Küchens förra bok "Rymdens alfabet" leder det till nostalgiska tillbakablickar – men nu på ett mer drömskt eller rent av ett hallucinatoriskt sätt. Hon skapar berättelser åt Xenos och de andra och rör sig fritt mellan deras tid och vår. Den gemensamma nämnaren är jord och jorden som värld och tillvaro. Av jord är vi alla komna och jord ska vi åter bli. Det skapar en ton av drömskhet.
Men att vara i någon annans dröm är mer kaotiskt än att själv drömma den, vilket blir ett problem med denna bok. Det är svårt att som läsare följa med i Küchens fria associationer kring skelettet. Här finns religionshistoria, naturvetenskap, folklivsforskning, litterära anspelningar och tankar om klimathotet. Ofta mynnar texten ut i ett myller av kunskap och lärdom som ibland blir fel. När Küchen nämner det hebreiska ordet för jord som också är namnet för människa, skriver hon det baklänges som vore det latinsk text.
"Jord och gudar" hade tjänat på ytterligare bearbetning. Många tankar hade då fått komma till sin rätt på ett annat och bättre sätt. Nu liknar boken mer en arkeologs fynd av artefakter som huller om buller har slängts samman i en oorganiserad hög av saker. Vackert och klokt men också stökigt och slarvigt.
