Till en början är jag helt betagen. Berättelsen börjar in medias res. Rop hörs bland höga björkar som tillsammans bildar en tempelliknande formation. Luften är "aromatisk och het". Plötsligt är björkarna borta och ett vitt segel vajar över tomrummet. En kvinna går fram till dess nät av små röda ådror och blickar genom en ömtålig hinna. Vi befinner oss på en utomtidslig plats: "Tiden är som en kupol, en skål i ett tempel, som fylls och töms på samma gång."
Den danska författaren Caroline Albertine Minors bilder är skarpa och effektfulla, upplevelsen surrealistisk och meditativ. Först senare förstår jag att scenen med björkarna skildrar det som sker under en seans hos en klärvoajant. Den döda modern Charlotte betraktar sitt barn Ea från andra sidan. Därifrån följer romanen de tre syskonen Ea, Niels och Sidsel, utspridda på olika håll i världen.
Caroline Albertine Minor anses vara en av Danmarks mest framstående yngre författare. Hennes novellsamling "Välsignelser" översattes till svenska 2019 och fick nästan uteslutande positiva recensioner. Den erhöll P.O. Enquists pris samt nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Men kanske är det, paradoxalt nog, hennes utvecklade novellteknik som här sätter käppar i hjulet. För tyvärr, och jag är verkligen besviken, lever inte de återstående delarna av romanen upp till den löftesrika inledningen. Karaktärerna är kompakta utan att kompliceras. Författaren slänger ut trådar som aldrig riktigt följs upp och använder sig av oväntade vändningar, som ofta känns omotiverade.
Språket är vardagligt med drastiska bilder, Ea beskrivs till exempel vilja lösgöra sig från sin historia som en "morot man drar upp ur jorden när den är redo". Alla barnen kämpar med att komma vidare i livet, ett tema som känns igen från Minors noveller. De handlar ofta om apatiska människor i limbo. Här är det barndomen som spökar. Likt humrar som ligger "nakna och sårbara" när de har kastat av sig skölden i väntan på att en ny ska växa fram, måste barnen göra upp med det förflutna – en mamma som dog i cancer och en frånvarande akademikerpappa som reste till Jakutsk på fältstudier.
Problemet är inte att det inte sker någon förlösning. Livet tuffar oftast bara på utan revolutionerande genombrott. Livet är dock inte utan smärta, men det är den här boken. Och som läsare behöver man känna att något står på spel för att man ska engagera sig. Författaren tycks inte heller ha som ambition att skriva en okonventionell roman i lättsammare ton, för i övrigt är stilen och intrigen traditionell. Till exempel är bifiguren Fifi naivt glad och förväntansfull när hon som vuxen ska träffa sin pappa för första gången utan att han vet om det. Vilken människa skulle vara så jovialisk i den situationen?
Caroline Albertine Minor skriver mjukt, vilsamt, klart och stundvis vemodigt – skickligt helt enkelt. Men det är tråkigt och jag blir trött under läsningen. Texten vill för mycket och för mig blir resultatet sökt och ihåligt. Det finns dock stunder – som under den sinnesvidgande inledningen, eller när den misslyckade musikern Phillip som bor hos sina föräldrar berättar om sin önskan att bli fullt ut galen i stället för att befinna sig i sin halvhjärtade situation – då det bränner till. Om Minor kan förfina sin romanteknik kan det nog bli riktigt bra.