Skräck

Titel: Relic

Premiär: 19 februari på bio och 31 mars på SF Anytime och Viaplay

I rollerna: Robyn Nevin, Emily Mortimer och Bella Heathcote

Regi: Natalie Erika James

Speltid: 89 min

Betyg: 3

Den artistiska skräckfilmsgenren har på senare år fått sig en välbehövlig nytändning. Filmskapare som Jordan Peele, Ari Aster och Jennifer Kent är några av namnen som har revitaliserat genren. I likhet med den sistnämnda är Natalie Erika James, som ligger bakom "Relic", australiensare. Hennes långfilmsdebut är ett kammarspel där tre generationer kvinnor gör sitt bästa för att handskas med den äldstes sviktande hälsotillstånd. Genreinslag som blod och paranoia används för att brodera ut det ytterst jordnära: kroppens hädangång.

"Först byter din mamma blöjor på dig, och sen du på henne", säger den yngre av filmens kvinnor. "Relic" är något av ett tvåeggat svärd när det kommer till det uppenbara huvudsyftet: att skapa medkänsla för åldrandet. Många bilder är sublima såsom skillingtrycket till slutscen, där kvinnogenerationerna ligger rangordnade i sängen efter ålder och förfall. Men det regelrätta skräcklet spär delvis på etablerade åldersstereotyper. Det är stundtals svårt att köpa hur karaktärerna står ut med graden psykisk och fysisk terror från den spontanfermenterande släktingen.

Problemet är att "Relic" aldrig blir levande nog att fungera annat än som metafor. Arthouse-skräcken är alltid en hårt estetiserad genre, men "Relic" vågar sällan lämna den mer konventionella filmens schablonvärld. Skådespelarna framstår blott vara funktioner i ett drama, i alltför tillrättalagda kostymer och scenerier. Robyn Nevin är exempelvis väl fräsch för sin roll som åldringen Edna, trots sminkavdelningens ansträngningar. Konstfärdigheten sträcker sig sällan längre än till någon skevande kameraåkning och en oskarpt fotad flashback.

Vad "Relic" emellertid lyckas med är gestaltningen av husets patologiska psykogeografi. Filmkonstens desorienterande möjligheter används på ett enkelt men effektfullt sätt för att illustrera Ednas alltmer förvirrade tids- och rumsuppfattning. En trappa blir med små medel sin tredubbla längd, och en av de absoluta höjdpunkterna är en helvetisk irrfärd i en oändlig garderob. De existentiella ansatserna och fläckvisa fullträffarna gör "Relic" väl värd sin tid. Filmen väcker hopp om ett regissörskap som kan bli verkligt intressant om det tar sig bortom det standardiserade.