Litteratur
Ali Smith
Vår
Övers. Amanda Svensson
Atlas
Låt mig börja med det svåraste. "Vår" innehåller en stor portion frihetslängtan, och Ali Smith har en uppenbar lust att skapa personer som är unika och livserfarna. Förutsättningarna är alltså utmärkta, men att läsa boken påminner om att försöka andas inuti en plastpåse.
Varför är det så? Det beror, tror jag, på den världs- och människosyn som ligger bakom texten. Den uttrycks aldrig öppet, men påverkar berättelsen som ett magnetfält. Jag hade samma problem med "Höst" – hyllad som en roman om Brexit. Smith betraktade Brexitväljare på samma sätt som Brexitväljare såg på invandrare – obegripliga främlingar som inte hör hemma i det riktiga England. Hon reste ett stängsel i romanen och skapade ett "vi" och "dem".
Samma stängsel kan anas även i "Vår". Onda personer är närmast utskrivna ur historien; Smith vill lägga fokus på de goda, de som ger hopp om framtiden, men hennes förenklade uppdelning av människor i onda och goda syns lika tydligt för det. Litteratur kan vara farligt avslöjande. Smith vill protestera mot samtidens orättvisor, men skriver omedvetet ett porträtt av sina egna begränsningar.
Vad handlar boken om? Tv-regissören Richard krisar efter att vännen och kollegan Patricia har dött. Med henne kommer Ali Smiths förmåga att uppfinna egensinniga personer verkligen till sin rätt. Här syns även Smiths tendens att beskriva människor som antingen lärare eller elev. Patricia vet allt, Richard ingenting.
Det andra paret lärare och elev är Florence och Brittany. Florence är en flicka för vilket ingenting är omöjligt. Hon åker tåg utan biljett och kan kliva in på en bordell och befria kvinnorna. Det vackra med litteraturen är att den kan göra en sådan person trovärdig. Brittany jobbar på ett flyktingförvar och behöver lära sig att systemet är orättvist.
Den produktiva motsättning som driver boken är att Smith å ena sidan vill betrakta orättvisor klart och osentimentalt, å andra sidan vill återuppfinna något slags hopp som hon kan tro på. Med ena handen river hon ner, med den andra bygger hon upp. Romanen balanserar mellan dessa båda poler. Det svajar ibland, och det är bra – annars skulle berättelsen helt sakna spänning.
Smith avslutar med en snygg ironi. Volontärer som hjälper papperslösa jagas på samma fält där det tidigare har utkämpats ett krig – som nu har förvandlats till underhållning för turister.