Litteratur

Johan Espersson

Kungsbacka ultras

Natur & Kultur

Det är svårt att veta vad man ska göra med Johan Esperssons debutbok. "Kungsbacka ultras" är för generellt hållen och på samma gång för privat. Den handlar om att lämna barndomen bakom sig. Om att bli vuxen och försöka minnas den man en gång var. Och Espersson gör det i en form som mest liknar den frenetiska anteckningen – utkastet.

I centrum står en gymnasieromans av ganska konventionell art. Det är en ung kärlek som vill förstöra allt omkring sig. Alla andra relationer måste dö. Ensamheten och förödelsen ska föra de älskande närmare varandra.

Ordet "ultras" i titeln kommer från supporterkulturen. Ändå är det inte en bok som hejar på Kungsbacka. Den lilla orten söder om Göteborg är platsen som paret längtar bort från. Men när de väl gett sig av blir det en plats för nostalgi.

Berättelsen tar avstamp i en weekendresa som det unga paret gör till Paris över nyår. De reser dit trots att de har bestämt sig för att göra slut. (Resan var ju redan bokad och betald.)

Det är fint när Johan Espersson skriver att de ser upp och kommer på att de är i Paris. Hur han beskriver ledan och likgiltigheten inför resandet som sådant. När vi nu lever i en tid där resan är ett påbud.

I samma reseberättelse kan man läsa: "Vi hade sex på hotellrummet/ Att ta i dig kändes främmande." Men på vilket sätt det känns främmande måste läsaren själv föreställa sig. Så är det lite för ofta i boken. De alltför generella uttrycken lämnar läsaren utanför. Lika ofta har jaget svårt att minnas: "Vi satt uppe på kvällarna och skrev sms till varandra/ Jag minns inte vad de handlade om." Effekten på läsaren är densamma.

Det är frånvänt och sentimentalt och redogörande. "Kungsbacka ultras" är en text som utgår från att läsaren är lika intresserad av jaget som jaget självt. En dödssynd om man frågar författaren Charles Bukowski. Jag önskar att den hade varit lite mindre redogörande. Som det är nu framstår boken som en plikt mot det egna livet och inte mot läsaren.

Berättelsen engagerar inte och läsaren blir snabbt rastlös. Det finns förvisso fina och egna formuleringar i boken, vibrerande stämningar och intressanta anslag, men många av bilderna är för slappa för att man ska behålla förtroendet och intresset för texten. Johan Espersson är inte först med att beskriva solen som klotrund och brinnande.