Colson Whitehead fick sitt stora genombrott med sin sjätte roman "Den underjordiska järnvägen" (2016). Han följde upp genombrottet med romanen "Nickelpojkarna" (2019). För båda dessa belönades Whitehead med det prestigefyllda Pulitzerpriset, och kanske är dags för en tredje gång med nya "Harlem shuffle".
Här möter vi New York-bon och möbelhandlaren Ray Carney, en till synes strävsam entreprenör i nedre Harlem som försöker få sin verksamhet att gå runt i de emellanåt tuffa tider som råder för en svart affärsman åren runt 1960. Eller för alla med afroamerikansk härkomst i dessa tider, med en alltmer militant medborgarrättskamp och fortsatt repressiv hållning från de amerikanska myndigheterna.
Ray Carney är så mycket uppåtsträvande medelsvenne det går i sitt område, gift med Elisabeth som kommer från en välbeställd familj som tycker att hon har gift ned sig. Affärerna skulle dock inte gå runt om inte Carney haft inkomster på sidan av, och romanen bygger i mycket på kontrasten mellan hans båda liv.
Carney kommer från en småkriminell miljö och växte upp hos sin moster. Där blev han som bror med sin kusin Freddie, som ständigt dras in skumma affärer – vilka nästan alltid går snett. För att hjälpa Freddie – och för att dra in pengar åt sig själv – sysslar Carney en del med häleri. Som så ofta eskalerar sådana saker och han är ständigt nära att åka fast eller att skjutas av någon gangster som han trampat på tårna.
Colson Whitehead har delat in sin roman i tre delar: "Pickup (1959)", "Dorvay (1961)" och "Cool it baby (1964)". De hade med Dantes vokabulär också kunnat kallas "Inferno", "Purgatorio" och "Paradiso". Carney balanserar sig igenom tillvaron på slak lina, men lyckas med hjälp av mer eller mindre bra beslut ta sig fram. Utan vänskapen med Freddie skulle det ha gått lättare, men den framhäver också hans goda sida.
Efter den stora tragik som var bärande i "Den underjordiska järnvägen" och "Nickelpojkarna" så är eländet i "Harlem shuffle" inte lika drabbande, även om det räcker till det också. Whitehead är denna gång på ett mer humoristiskt humör och skildrar Harlem med ett närmast Dickenskt typgalleri. Även namnen – Chet the Vet, Miami Joe, Yeah Big och Pepper – hade kunnat passa in i Charles Dickens romaner om misären i 1800-talets London. Moralen är låg och det handlar om ett stenhårt Darwinistiskt samhälle. Emellanåt kan man känna att berättandet närmar sig en pastisch över hur sådana här hårdkokta berättelser ska skrivas.
Vi får följa Ray Carvey och gänget genom upplopp, rasism, trakasserier, ökat välstånd, familjeangelägenheter, poliskorruption, teknisk utveckling och politiska förvecklingar. Colson Whitehead är en suverän berättare med språket som en trofast tjänare, och han förfaller befriande nog inte till onödigt anpassat idiom med tidstypisk slang i dialogen. Whitehead har också en fantastisk känsla för detaljer, vi får veta hur mycket som helst om tidens möbelmärken, miljöer och människor.
Självklart är det lätt att dra paralleller till vår tid. Lite symboliskt slutar berättelsen samtidigt som World Trade Center börjar byggas. Hur det slutar för tornen vet vi. Men "Harlem shuffle" är snarare en historia som visar på förtryckets evigt fula tryne, här sett från en svart horisont. Den sidan kan inte nog ofta beskrivas.