Drama
Titel: Small axe
Premiär: 1 mars på SVT Play
I rollerna: Letitia Wright, Kenyah Sandy, Amarah-Jae St. Aubyn med flera
Regi: Steve McQueen
Antal avsnitt: 5
Betyg: 4
År 1948 undertecknades British Nationality Act som gav medborgarstatus åt samtliga invånare i imperiet. Mellan 1948 och 1970 emigrerade omkring en halv miljon personer från de västindiska kolonierna till de brittiska öarna. Dessa mottogs dock inte med öppna armar, utan mötte en elakartad strukturell rasism. Kring denna diaspora kretsar Steve McQueens hyllade filmkvintett "Small axe" som hade premiär på BBC sent i fjol. SVT har varit föredömligt snabba med att låta skattebetalarna få del av detta viktiga och kärleksfulla epos.
Regissören McQueens krokiga karriär tog sin början i uppmärksammade videoinstallationer. Därifrån har han alltmer närmat sig traditionell spelfilmen, med störst genomslag i Oscarsbelönade "12 years a slave" (2013). Fastän jag hade föredragit ett mindre konventionellt tilltal är jag glad för den publika räckvidd som detta medför. Lyckligtvis kvarstår spår av regissörens förflutna inom "slow cinema". Ett durkslag får studsa omkring på golvet efter en polisräd i "Mangrove", fåglar dansar ostört på himlavalvet i "Red, white and blue". Och så den bedövande a cappella-tolkningen av Janet Kays "Silly games" i "Lovers rock". Longörerna skapar en välgörande baktakt i det annars effektiva filmberättandet.
Inledande "Mangrove" kretsar kring restaurangen med samma namn, länge populär mötesplats för svarta Notting Hill-bor och därmed omtyckt måltavla för polisen. Rättsprocessen mot The Mangrove nine (som åtalades för uppvigling till upplopp) resulterade 1970 i en medborgarrättslig triumf när domaren medgav rasismen inom poliskåren. Filmen ger grundförståelse för de djupt rotade orättvisorna och diasporans starka sammanhållning. Även om "Small axe" uteslutande utspelar sig i det förflutna pekar den mot framtiden då många små yxhugg till slut kan fälla det stora trädet.
"Lovers rock" är en hyllning till musikgenren med samma namn, ett kärleksbrev till Windrush-generationens självorganiserade festkultur. Här bryts för en stund det manscentrerade berättarperspektivet till förmån för Martha som smyger ut genom flickrumsfönstret för att gå på fest. I "Red, white and blue" har Leroy bestämt sig för att förändra polisens rasistiska attityder inifrån efter att hans far brutalt polismisshandlats. Sköldtekniken han lär sig på polisskolan vänds i nästa avsnitt tvärt mot titelrollsinnehavaren Alex Wheatle under Brixtonupploppet.
I den sista och mest personliga installationen, diskbänksrealistiska "Education", får vi följa Kingsley som placeras i en skola för barn med särskilda behov. Omtanken från samhället visar sig vara en utstuderad härskarteknik för att bevara diasporan illitterat och maktlös. Genom ett medborgarinitiativ ges Kingsleys mamma verktyg för att stå upp för sin son. I och med detta slutar serien på en hoppfull halvnot. I sista scenen blickar Kingsley upp mot ett planetarium som tar oss med på en rymdresa. I sammanhanget framstår jordelivet som ringa. Det är irrationellt att stå annat än enade.
Trots viljan att vara självständiga filmer gör sig "Small axe" bäst i sammantagen form. De lösryckta beståndsdelarna av våld och maktmissbruk bildar en sällsynt upplyftande mosaik som gärna hade fått vara ännu mer omfattande. Jag röstar helt klart för en andra säsong.