Smittande patos i film om stjärnors ansvar

"One night in Miami" är en fin men visuellt svag inlaga i historien om den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

"One night in Miami" bygger på en pjäs med samma namn av dramatikern Kemp Powers. Känslan av tv-teater är filmens svaghet men också dess styrka.

"One night in Miami" bygger på en pjäs med samma namn av dramatikern Kemp Powers. Känslan av tv-teater är filmens svaghet men också dess styrka.

Foto: Patti Perret/Amazon Studios/AP/TT

Recension2021-01-15 06:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: One night in Miami

Premiär: 15 januari på Amazon Prime

I rollerna: Kingsley Ben-Adir, Eli Goree med flera

Regi: Regina King

Speltid: 114 min

Betyg: 3

Pjäsfilmatiseringar är ett tveeggat svärd. Å ena sidan borgar en pjäsförlaga ofta för välskriven dialog och komplexa karaktärsteckningar, å den andra kan den utgöra ett tvivelaktigt material för ett medium där berättandet i lika hög grad sker genom bild och ljud som genom text och skådespeleri. Vad som fungerar på scen passar inte alltid på film och vice versa.

Att "One night in Miami" är baserad på en pjäs blir snabbt tydligt, inte minst genom att merparten av filmen håller sig till det klassiska teateridealet om rummets, tidens och handlingens enhet. Ett faktiskt möte mellan fyra prominenta afroamerikanska män blir utgångspunkten för en fiktionaliserad berättelse om rasism och medborgarrättskamp.

En februarikväll 1964 kliver musikern Sam Cooke, fotbollsspelaren Jim Brown, aktivisten Malcolm X och boxaren Cassius Clay in på ett hotellrum i Miami. De möts i triumf då Clay (snart Muhammad Ali) just har erövrat världsmästartiteln. Men från en stämning av segeryra utvecklar sig kvällen snart till ett böljande samtal kring ansvaret som följer på att vara svart och framgångsrik i ett USA präglat av segregation.

De fyra männen har alla nått toppen inom sina respektive fält, vilket har gett dem en plattform varifrån de kan bidra till förändring. Konfliktytan uppstår framför allt i skilda synsätt på vad som är rätt metod i denna kamp. Där Malcolm X står för en hårdför separatistisk linje, försöker Cooke förändra systemet inifrån och gradvis. I den motsättning som uppstår mellan pragmatism och polemik utbyts hårda ord, men också rörande uttryck av beundran inför vännernas landvinningar. I efterföljden av Black lives matter är detta förstås en diskussion som har vunnit ny aktualitet.

Känslan av tv-teater är svår att undkomma, men manuset är tillräckligt välskrivet för att någorlunda kompensera bristen på visuellt berättande. Inledningsvis framstår karaktärerna kanske lite väl mycket som representanter för olika idéer, men så småningom nyanseras bilden och porträtten blir mer komplexa. Som film betraktad kan "One night in Miami" te sig lite fattig, men i slutändan frammanas ändå ett smittande patos som gör den till en fin inlaga i historieskrivningen om den amerikanska medborgarrättsrörelsen.