"Sidenkatedralen" är en postumt utgiven textsamling bestående av essäer, tal och artiklar signerade professorn och akademiledamoten Sara Danius. Läser man Dagens Nyheter är chansen stor att många av texterna är bekanta; det är främst därifrån som man har hämtat material. Men här finns också Danius inträdestal över föregångaren på stol nummer sju – Knut Ahnlund – samt förord och katalogtexter och sommar- och vinterprat.
Genom sommar- och vinterpraten tecknas resan som Danius gjorde inom Svenska Akademien. Det kan inte ha undgått många att hon var den första kvinnan på posten som ständig sekreterare – men också den första som tvingades bort från sin stol. Samma stol som Selma Lagerlöf – den första kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur – en gång suttit på.
Det är "sådant man kan kalla ödets ironi", skriver Danius.
I vinterpratet från 2014 berättar hon om bröstcancern hon drabbats av månader tidigare. Hon skriver om cancer som stigma och om det konstiga i att tala om "kampen mot cancer". Man talar inte om andra sjukdomar på det sättet. Man säger inte att "man förlorade kampen" mot sitt dåliga hjärta eller sin diabetes. "En biografi i miniatyr" kallar redaktörerna Daniel Sandström och Gunilla Sundén de sammantagna radioprogrammen. Må så kanske vara.
"Sidenkatedralen" är elegant inifrån och ut. Den består av fem delar som tillsammans skapar en tjusig helhet. Bokens huvudämnen är litteratur, mode och fotografi – ämnen som stilisten Sara Danius särskilt profilerade sig inom.
Det är en fröjd att botanisera i texterna. I den del av katedralen som har vigts åt litteraturen har fransoserna inte fått den framträdande roll som de har i Danius mastodontverk "Den blå tvålen" – även om både Gustave Flaubert och Marcel Proust finns med. Den del som behandlar fotokonsten får mig att sörja att den bok som Danius planerade att författa om kvinnliga fotopionjärer aldrig fick bli skriven. Här tecknas porträtt av fotografer som Lee Miller, Louise Dahl-Wolfe och Berenice Abbott – alla fascinerande. Hur många känner förresten till Lucia Moholy? Det var hon som tog många av bilderna som blivit synonyma med den tyska konst- och arkitekturskolan Bauhaus.
Vi lever i en tid där så mycket information förmedlas genom bilder att vi nästan har blivit blinda för skillnaden mellan fotografi och verklighet. Man tror sig kanske till och med ha sett någonting för att man har sett det avbildat tillräckligt många gånger. Går ens vissa ikoniska fotografier att skilja från det de avbildar?
Modehuset Dior diskuteras i en anmälan av en utställning på Musée des Arts Decoratifs i Paris. Vi som inte fick se utställningen kan vara glada att ha åtminstone denna text. Läsaren ges i den del av boken som handlar om mode också en generös och spännande inblick i något så obskyrt som svensk couture och arbetet med Nobelkreationerna som Sara Danius bar – om vilka det kommer att talas länge. Klänningarna är signerade Pär Engsheden – "designern utan webbsida", som Danius skriver. Titeltexten berättar om hur Danius kommer hem från Nobelmiddagen i en av dessa klänningar och inte lyckas komma ur kreationen. När morgontimmen tillåter knackar hon på hos en granne.
Jag tror att "Sidenkatedralen" kan vara till glädje för många. Det är både intressanta, känsliga och tillgängliga texter. Sara Danius var (och är fortfarande) något så ovanligt i vår tid och vårt land som en intellektuell med stjärnstatus.