Drama/Komedi
Titel: Kupé nr 6
Visas på: Bio
I rollerna: Seidi Haarla, Yuriy Borisov, Dinara Drukarova
Regi: Juho Kuosmanen
Speltid: 107 min
Betyg: 4
Omedelbart när Laura får syn på sitt kupésällskap för den långa tågresan mellan Moskva och Murmansk inser vi vad hon tänker – en ensam, rysk ung man från arbetarklassen med rakat huvud och stora vodkareserver borgar inte för en trevlig samvaro. Själv är hon en finsk språkstudent som, efter att hennes flickvän har dragit sig ur, ensam tar tåget för att titta på hällristningar i norr. Deras första interaktion slutar också allt annat än angenämt, och Laura försöker förgäves byta kupé.
Det är 1990-tal, kallt och snöigt. Vattnet fungerar inte på toaletten, och restaurangvagnen har snart slut på alla rätter förutom smörgåsar. Det är dock en lång, lång väg till Murmansk och under det påtvingade umgänget visar sig Ljokha, som den unge mannen heter, snart vara mer mångsidig än väntat. Han är en påhittig fixare med nära till skratt, som gärna anstränger sig lite extra för att bjuda Laura på autentiskt ryska upplevelser.
Med denna orgie i vodka, snöslask och barska tågkonduktörer låter det kanske som att den finske regissören Juho Kuosmanen presenterar en väl förutsägbar bild av ett grått och vintrigt Ryssland. Och ja, här leks kärleksfullt med stereotyper, men skildringen stannar lyckligtvis inte där. I stället lever filmen upp genom nyanserna och den stora detaljskärpan i skådespeleri, miljöer och rollfigurer. Såväl Laura som Ljokha är djupt igenkännbara, och deras finkänsligt ambivalenta samspel blir till något mycket större än den vanliga klichébilden av en "oväntad vänskap". Tonträffen är närmast total när Kousmanen utan överdrifter skildrar såväl osäkerhet och främlingskap som humor och oväntad intimitet. Båda huvudrollsinnehavarna imponerar dessutom storligen.
Inte minst är "Kupé nr 6" en av de roligaste filmerna på länge, och detta utan att vara en ren komedi. Snarare än direkta skämt växer humorn fram genom en milt ironisk blick på vardagen och rollfigurernas beteenden, fulla som de är av osäkerhet och bristande självinsikt. Såhär efter två års pandemi fungerar filmen dessutom som en entusiasmerande lovsång till resandets magi. Den sortens färd där det är vägen som är mödan värd. För den som får ett omedelbart sug är det alltså bara att packa väskan och borda tåget till Murmansk; här med garanterat gott resesällskap.
