Action
Titel: The tomorrow war
Visas på: Amazon Prime
I rollerna: Chris Pratt, Yvonne Strahovski, J K Simmons
Regi: Chris McKay
Speltid: 140 min
Betyg: 2
Jag såg "The tomorrow war" strax efter att Sverige förlorade mot Ukraina. Så det var med viss deja vú som inledningsscenen i filmen visar en blågul fotbollsspelare på väg mot mål efter att ha spelat sig fri. Just då materialiserar sig ett rymdskepp på fotbollsarenan och stoppar anfallet. En perfekt visualisering av Sveriges förlust.
Fast detta skepp bär med sig ett budskap från framtiden. Trettio år framåt i tiden har ett slags rymdvarelser etablerat sig på jorden och utplånat nästan alla människor. Besättningen ber nu jordens nuvarande befolkning att skicka förstärkningar för att inte mänskligheten ska gå under. På något vis kan man teleportera dem till framtiden och tillbaka. Den forne elitsoldaten Dan Forester tvångsrekryteras och ger sig iväg.
"The tomorrow war" är ett slags blandning av "Alien"-filmerna", "Jurassic park" (rymdvarelserna har precis samma rörelsemönster som velociraptorerna hade) och dataspel typ FPS. Upplägget påminner en hel del om gamla klassiska dataspelet "Quake", en favorit på sin tid. Det är inte direkt lågbudget men heller inte det mest påkostade direkt som jag sett. Om man tänker på att både "Alien" och "Jurassic park" kom för flera decennier sedan så blir man inte imponerad av tekniken.
Det blir man inte av så mycket annat heller. Den försöker vara lite modern med att det är flera ledande roller för kvinnor (ingen opåkallad nakenhet, ingen alls faktiskt) och påfallande många icke-vita. Det blir en del miljötänk, kritik mot FN:s tröga maskineri och förhoppningar om en enad värld.
Hjälten är förstås helvit och man. Chris Pratt är ju snyggt kroppsbyggd och visar det gärna upp det och det kan ju vara inspirerande kanske. Yvonne Strahovski som hans dotter hade gärna kunnat få vara med mer liksom hans pappa, spelad av O J Simmons. Det finns ett stråk av familjerelationer som lyfter historien.
Trots bristerna är det ändå hyggligt underhållande rätt igenom, låt vara att nästan två och en halv timme är en bra bit för långt. Det tar en dryg timme innan monstren kommer i bild och det är som vanligt i sådana här filmer det mest spännande. Sedan får man ta genrens alla ologiska grepp, inte minst så fort det handlar om tidsresor, och inbyggda fällor.