Drama
Titel: The man who sold his skin
Premiär: 23 april på bio
I rollerna: Yahya Mahayni, Dea Liane, Monica Bellucci med flera
Regi: Kaouther Ben Hania
Speltid: 104 min
Betyg: 2
Konstvärlden utgör med sin oheliga allians av kommers och provokationer ett tacksamt ämne för samtidssatir. Ruben Östlund ställde som bekant konstkuratorns klyschor mot livets moraliska komplikationer i "The square" (2017). I likhet med den filmens apimitatör har konstverket i "The man who sold his skin" en verklig förlaga; här i den belgiske konstnären Wim Delvoyes "Tim" – en heltäckande ryggtatuering som stipulerar att ryggens ägare regelbundet måste infinna sig till utställningar. "Tim" ställer frågor kring förhållandet mellan människa och konstobjekt, men har i likhet med Damien Hirsts diamantinfattade dödskallar också utgjort ett tacksamt mål för kritiker av den pengastinna konceptkonsten.
Den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania drar dramatiken ytterligare ett varv i "The man who sold his skin", som måndagen den 26 april har chans på en Oscar i kategorin bästa icke engelskspråkiga film. Här är huvudpersonen Sam Ali en syrisk flykting i Libanon, vars första kontakt med konstvärlden är som snyltgäst bland klirrande champagneglas och vernissagesnittar. Konstnären Jeffrey Godefroi, filmens fiktiva version av Delvoye, ger honom ett ovanligt erbjudande – i utbyte mot att låta tatuera in ett enormt EU-visum på ryggen kommer han att få ett välbetalt arbete som konstverk samt ett verkligt visum i handen. Sam accepterar, inte minst motiverad av en önskan att kunna återförenas med sin kärlek Abeer, nu gift med den osympatiske syriske ambassadören i Bryssel.
Filmens undersökning av viktiga frågor kring migration och rörelsefriheten för individer kontra produkter hämmas dock av en rad problem i gestaltningen. Inte minst känns skildringen av konstvärlden platt och föga övertygande; fylld av de självuppfyllande schabloner som är lätta att ta till när man vill sätta dit konstens uppblåsta makthavare. Ett lika stort problem är att kärlekshistorien som ska utgöra filmens själva hjärta saknar nerv. Så även om Yahya Mahayni har några fina stunder i huvudrollen – och filmen har potential att rikta relevant kritik mot såväl villkoren för migration som konstvärldens excesser – blir det återigen tydligt att ett angeläget ämne inte nödvändigtvis resulterar i en bra film.