När berättelsen tar sin början är året 1972, kalla kriget pågår och Stig Bergling anställs vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning efter många års polistjänst. Hans specialuppgift blir att punktmarkera sovjetisk ambassadpersonal. Men han trivs inte på jobbet, upplever sig som ringaktad, rentav mobbad av kollegerna. Innan han slutar efter något år har han hunnit kopiera innehållet i en pärm med viktig försvars- och säkerhetsinformation. Kanske inte just då i direkt avsikt att överlämna uppgifterna till främmande makt, utan mera i ett "tillfället gör tjuven"-scenario. Anas kan dock ett spirande hämndbegär mot kollegerna och Sverige som han anser inte uppskattar honom efter förtjänst.
Men snart ska materialet komma väl till pass. Närmare bestämt redan året därpå, då Bergling bytt till FN-tjänst och befinner sig i Beirut tillsammans med en temperamentsfull älskarinna med smak för lyx. Det är, enligt Jonas Bonnier, för att imponera på henne och finansiera hennes dyra vanor som Bergling tar det ödesdigra steget att kontakta Aleksander Nikiforov, militärattaché på Sovjetunionens ambassad, och till honom sälja kopiorna av den svenska fortifikationskoden: en förteckning över Sveriges alla försvarsanläggningar. Priset? 16 000 kronor (ungefär 100 000 kronor i dagens penningvärde). Det räcker till några resor och fina hotell – och Berling får chansen att känna sig viktig.
Det finns ett gammalt uttryck om att "sätta bocken till trädgårdsmästare" när någon hamnar på helt fel plats (getter äter allt). Just det händer när Stig Bergling 1975 är tillbaka på Säpo i Stockholm och där tilldelas rollen som "spindeln i nätet" för att hålla koll på sovjetiska spioner. En utmärkt position för hans lilla sidoverksamhet. Nu får läsaren också stifta bekantskap med vännen Lukas Nilsson som är departementssekreterare under justitieministern Lennart Geijer. Det är ett fint porträtt av en ung, blyg och genomhederlig man som blir djupt skakad när han inser sin chefs mellanhavanden med lyxprostituerade.
Just detta, och mycket annat som Jonas Bonnier redovisar i "Spionen Bergling", är sedan länge belagda fakta. Det har hänt. Vi känner igen namnen, personerna och platserna. Samtidigt åberopar Bonnier författarens frihet: Boken ska "läsas som en litterär fiktion, en roman". Hur nära den dramatiska och häpnadsväckande handlingen i romanen faktiskt ligger sanningen förblir alltså oklart.
En annan gestalt som följer med genom historien som en andra huvudperson är den sovjetiska militären Nikolina Orlova, som far land och rike runt och smugglar stora mängder narkotikaklassade tabletter till väst. Till skillnad från Lukas Nilsson blir hon dock knappast mer än en klichébild där hon ung, vacker, eldig och modig kvinna susar fram i flotta bilar som byts lika ofta som hennes identiteter.
Stig Bergling framstår i boken mest som en skrävlare; han vill vara stor och viktig men förblir ganska liten. Intrigen i romanen är komplex. Nya gestalter introduceras, namn och händelsekedjor studsar om varandra liksom länder och platser; Beirut, Israel, Stockholm, Moskva. Lite förhandskunskaper om 1970-talets säkerhetspolitik underlättar onekligen läsningen. "Spionen Bergling" är på många sätt en klassisk spionroman, spännande och rappt skriven, med fötterna i verkligheten – men i alla fall en lilltå i fantasin.