I sina 800 brev – denna spegel av romarelitens vardagsliv och skvaller – bekymrade sig Cicero ofta över sin dotters öde. Hon hette Tullia, föddes år 79 f.Kr. och var hans första barn och enda dotter. Tullia tar inte särskilt stor plats i historieböckerna, det gör däremot hennes far. Cicero var en av romarrikets jättar: författare, filosof, politiker, vältalare, intrigör, jurist, demagog. I den traditionella bildningens värld var han en av fixstjärnorna och i "Tullias världen" försöker Kerstin Ekman återskapa hans dotter och världen omkring henne utifrån denna klassiska himlakropp.
Detta återskapande av skuggor tar sin början i Ekmans egen bildningsresa. Boken inleds med ett latinskt citat från gymnasietiden i Katrineholm: "Även skuggor har liv; ej allting upphör med döden / och ur besegrat bål skynda de bleka att fly." Propertius sorgset skrivna rader om hans nyss döda Cynthia, ett distikon om kärlek och förlust.
Så hur går det, får Tullia liv igen? Nej, mer då hennes romerska samtid där politiken bestod av svek, våld, död, ära och rikedom i en tumultuarisk ovisshet. Endast 20 år gammal blir hon änka. Senare ska fadern lönnmördas i någon av de förgrenade uppgörelserna under och efter Caesar. Som poet och själ var han dock knappast obefläckad.
Rom brusar och lever, men Tullia förblir en antydan bland skuggor. Hon får barn, gifter om sig och skiljer sig, dör ung.
Kerstin Ekman gör sina försök mellan de måleriska beskrivningarna av Roms brusande liv och död. Det går alltså inte så bra. Men så är det med historiens kvinnor, visserligen utgjorde de även då halva mänskligheten, men aldrig halva källmaterialet, snarare skärvor av de män i vars skugga de lever sina liksom alternativa liv. Romarna diktade, slogs, intrigerade och blev rika, förutom merparten som slavade, slet och förblev fattiga, och förutom kvinnorna som utöver allt detta dessutom födde barn, fostrade, sörjde och bekymrade sig. Romerska dygder handlade om någonting annat, och det typiskt kvinnliga fick sällan marmorns form, knappt ens klassiska versmått eller stålhårda citat.
"Tullias värld" splittras i kontrasterna mellan allt vi vet och allt vi inte vet. Den blir ett ostadigt bygge av antikt arvegods, nutida ifrågasättanden och den både fruktansvärda och barmhärtiga glömska som är historiens huvudmassa.
Den analytiska föresatsen är också problematisk. Att den romerska kvinnan satt i det eviga kvinnoförtryckets bur och att de bildades bilder av henne pendlar mellan helig och hora eller matrona och musa, och att våldtäkt, då liksom nu, var en metod för krigföring – det är utanför diskussionen. Sabinskornas öde förstår man bättre genom att läsa om IS och de yazidiska sexslavarna än genom att betrakta oljemålningarnas förföriska yta. Men Ekman lägger sin indignation som ett skevande raster framför förståelsen, indignationen växer till en låsande bitterhet över historiens orättvisa som vi aldrig kommer att kunna rätta till. Ondskans balansräkning går aldrig ihop.
Stormakten Rom var ett monster, men mer än något annat också den europeiska förutsättningen. Vi går alla bakom dess triumfvagn även om vi nu sällan blir dräpta efter segerfirandet – med några få undantag.
Vem var Tullia? frågar sig Kerstin Ekman långt fram i skildringen. Var hon en societetsdocka eller en kvinna med egna tankar? "Den sköra tråden", säger hon till sist om Tullia. Just när boken börjar ta slut.