Drama

Titel: Drive my car

Visas på: Bio

I rollerna: Hidetoshi Nishijima, Tôko Miura, Reika Kirishima

Regi: Ryûsuke Hamaguchi

Speltid: 179 min

Betyg: 4

Att en bok blir film innebär oftast att mycket får skalas bort för att historien ska få plats i det nya formatet. Men när Ryûsuke Hamaguchi gör långfilm av Haruki Murakamis 30-sidiga novell "Drive my car" är förhållandet i stället det omvända. Texten blir en tre timmar lång film – och det är tre timmar utan brådska.

Filmen börjar med en naken kvinna sittande på en säng, vi ser henne knappt i det bleka motljuset från fönstret. Hon berättar en historia och snyggt nog vävs här en annan av Murakamis noveller in i filmen. Kvinnan heter Oto (Reika Kirishima) och är gift med Yusuke (Hidetoshi Nishijima). I filmens första del tecknas deras äktenskap. Oto arbetar som manusförfattare för tv och Yusuke är teaterregissör.

När Oto mister livet måste Yusuke ändå gå vidare med sitt. Han åker till Hiroshima för att sätta upp Tjechovs pjäs "Onkel Vanja". I sina uppsättningar arbetar Yusuke med flerspråkighet och undertexter, vilket också är ett tydligt tema för filmen, både faktiskt och i symbolisk bemärkelse. I en middagsscen tolkas i realtid från koreanskt teckenspråk till japanska och tillbaka igen. Tro det eller ej, men det är magnetiskt.

Yusuke tilldelas av teatern en chaufför, något som han är motvilligt inställd till. Han har ett nostalgiskt förhållande till sin röda Saab och använder kassetter med Otos röst för att repetera repliker. De långa scenerna på vägarna där kassetten rullar blir en del i flätan av samtal och historier som bygger filmen.

Yusuke, som hatade sin frus bilkörning, hypnotiseras av den unga chauffören Misakis (Tôko Miura) säkra fordonshantering, vars bakgrund har en mörk och tragisk historia. Att Yasuke framåt slutet sitter i framsätet markerar hur deras relation har utvecklats, och det är i samtalen med Misaki som han reflekterar över förlusten av Oto. Att han till slut också tillåter en cigarett i den älskade Saaben blir en vacker bild. De håller upp sina cigaretter genom takluckan i den filmkorniga neonnatten för att undvika röklukten. Det är 2020-talets filmiska rökning – förbjuden.

"Drive my car" är ett dämpat mästerstycke där bilderna säger allt och språket är ett svåranvänt och mytiskt instrument. Endast med möda kan språket ta sig fram som en springflod ur jorden så att det plötsligt hörs.