Roman

Elisabeth Åsbrink

Övergivenheten

Polaris förlag

Elisabeth Åsbrink är tillbaka med en stort upplagd roman och mina förväntningar är höga – för höga.

"Övergivenheten" är på många sätt så intressant att jag pratar sönder min omgivning med historien om de sefardiska judarna som fördrevs från Spanien i slutet av 1400-talet, slog sig ned i den grekiska staden Thessaloniki, behöll sitt eget språk ladino och till sist utrotades i Förintelsen. Men på ett sätt är romanen också en besvikelse.

Låt mig förklara. Åsbrinks bok är ambitiös och resultatet av flera års idog forskning. Hon skriver fram den glömda och fördolda historien. Och hon skriver fram individerna, deras liv och allt det som skulle försvinna. Men det är också en spretig bok. De första 120 sidorna är som en egen liten roman om Åsbrinks mormor Rita i London. Här vill författaren så mycket och ibland blir stilen väl litterär och snirklig.

Rita är judinna och träffar Vidal av en slump. Vidal är sefardisk jude, hans familj flydde Thessaloniki och fann ett nytt liv i England. Frid och fröjd? Nej, Vidals fru måste också vara sefardisk jude, allt annat vore omöjligt i moderns ögon, så han lever dubbelliv. Samtidigt som han låtsas förbli ungkarl, köper han ett hus till Rita och deras två döttrar. Först i 50-årsåldern gifter de sig – i smyg. Även den hemligheten måste gömmas bakom dubbla lås. Alla i kvarteret har ju trott att de alltid varit gifta.

"Övergivenheten" är full av människoöden, av hemligheter som måste döljas, av judiska erfarenheter som knappt går att fatta. Men likväl spretar den. I de sista delarna är det reportern Elisabeth Åsbrink som skriver från sitt eget perspektiv. Hon kallar sig K som i "Krigaren av förlorade minnen". Vi får följa henne då hon söker upp okända släktingar, gräver i arkiv och går längs gatorna i Thessaloniki. Allt är borta. Staden tillhörde Osmanska riket och var då en judiskt dominerad stad med 30 moskéer, 20 minareter och 32 synagogor. Lördagen, judarnas sabbat, var vilodag – för alla.

Jag lär mig mycket av den här boken, när jag väl har bemästrat vindlingarna. Bäst tycker jag om fackboksdelen där Åsbrink med återhållen ilska söker sanningen, där finns samma kvaliteter som i "Och i Wienerwald står träden kvar" (2011) och "Smärtpunkten" (2009), vars stil och skärpa fångade både mig och Augustprisjuryn.