Till julen hör också en julberättelse. Men den som tror att "Stargate" är en skimrande historia där allt slutar lyckligt och väl, som vore det en tillrättalagd Disney-film, måste jag tyvärr göra besviken.

Fast egentligen har det aldrig varit tänkt att julberättelser ska vara gulliga och näpna. Det inträffar redan i Bibeln där barnet i stallets strå och stjärnan på himlen slutar med Herodes barnamord och Rakels skri i Rama. Julen är berättelsen om barnets glädje och barnets utsatthet. Så har det varit från begynnelsen.

I Ingvild H. Rishøis julsaga finns Ronja och Melissa, två syskon som lever med en alkoholiserad pappa. Det han har att erbjuda dem är ständigt brutna löften, havrefras och mjölk till frukost och spagetti med ketchup till middag. Syskonen har funnit två olika utvägar ur denna misär. Ronja drömmer sig bort till en annan värld. Melissa, storasystern, är cynisk och har genomskådat livet på ett negativt och uppgivet sätt. Mitt i sin cynism skyddar hon sin lillasyster mot faderns svek och mot socialtjänstens hot om omhändertagande.

Ronja och Melissa tvingas sälja julgranar när pappan förlorar jobbet igen. Försäljningen blir ett bärande tema. Här finns också tre vise män; en granne som lagar mat, en skolvaktmästare som ser och vill väl och en dräng som heter Alfred. Blinkningarna till Astrid Lindgren är tydliga – Ronja och Alfred. Och den som kan sin Astrid Lindgren vet att hennes böcker handlar om allt annat än tillrättalagd lycka. Hos Ingvild H. Rishøi finns drag av både "Sunnanäng" och "Bröderna Lejonhjärta". En annan vintersaga som återfinns i "Stargate" är H. C. Andersens "Den lilla flickan med svavelstickorna". Men gestalterna är mindre stereotypa än hos Andersen. Godhet och ondska blir mer svårdefinierade, även om det finns gott om båda. De vuxna som ser och vill hjälpa Ronja och Melissa är också de som i avgörandets stund är frånvarande.

Med dessa tre litterära anspelningar har jag nästan berättat för mycket om Rishøis bok. Samtidigt visar de i vilken klass av författare som berättelsen befinner sig. Barns utsatthet och ensamhet, vuxnas självupptagenhet, tillvarons grymhet, en fumlande omsorg och medkänsla som finns där, men som ändå inte räcker för att skydda barnet från kommersialismens och vuxenvärldens svek. Detta är det framgångsrika Norges hopplösa baksida. Liksom vår egen bakgård. Allt är enkelt berättat ur ett barns perspektiv, vilket också plockar bort all sentimentalitet från berättelsen. Det måste vara så här som ett barn ser på en hård och skrämmande verklighet som hon ännu inte är redo att ta sig an och förstå. Naiviteten som förlåter allt, som lägger skuld och ansvar på sig själv och som aldrig slutar att hoppas.

Länge tänkte jag, och hoppades jag, att allt skulle sluta bekvämt väl för Ronja och Melissa. Men när Ingvild H. Rishøi väl har tagit mig ur den villfarelsen kliver jag in i en värld som är magisk, fantasifull och smärtsam på en och samma gång. En värld där hoppet aldrig tycks överge oss, hur mycket svek vi än utsätts för.

Om du ska göra julen, den verkliga julen, rättvisa så är det denna bok du ska läsa. Den ligger julevangeliet mer nära än Netflix alla julfilmer. Slutet är så vackert och tragiskt på en och samma gång. "Stargate" är en julberättelse som sätter barnet i centrum. Vad är viktigare att skydda än barnet? Och vem är mer utsatt än barnet?