Drama
Titel: De bästa åren
Visas: på bio
I rollerna: Micaela Ramazotti, Claudio Santamaria, Pierfransisco Favino
Regi: Gabriele Muccino
Längd: 129 minuter
Betyg: 4
Vi möter en kvartett sexton-åriga ungdomar i Italien året 1982, fyllda av drömmar, hela livet ligger framför dem. Alla kommer från enkla förhållanden, något som fortsatt ska prägla dem. Drygt 40 år senare släpper vi av dem, stukade, desillusionerade. Jo, det har gjorts en och annan film på ungefär det temat. Men det finns absolut plats för ännu en, ämnet är fascinerande, vi funderar väl alla över hur livet ska bli eller vart det fört oss. "De bästa åren" är dessutom välgjord och riktigt välspelad.
Regissören och manusförfattaren Gabriele Muccino är ingen Federico Fellini eller Ettore Scola, även om han förstås önskar det. I stället gör han här och där en hommage till sina läromästare. Här finns rejäla blinkningar till "Det ljuva livet", "Amarcord" och förstås "Vi som älskade varann så mycket". Det känns dock aldrig sökt eller bara för effekten, utan blir till filmgodis till desserten. Den som är riktigt inkörd på italiensk film kan säkert hitta ett antal till. Roligt!
"De bästa åren" åren blir till en exposé över Italiens utveckling de här åren, men det känns inte som att det är huvudsaken ändå. Den skildrar fyra olika individer, vänner för livet, som försöker ta sig fram så gott de kan efter sina ideal. Paulo (Kim Rossi Stuart) är den som främst håller fast vid sina initiala drömmar - att utbilda ungdomar till att kunna och våga ta för sig av livet. Giulio blir advokat för att hjälpa de obemedlade att få sin rätt, men tidsandan och slumpen tar honom åt andra håll. Riccardo tror på kulturen och hankar sig fram ständigt utan pengar. Gemma är den som får ta smällarna ordentligt, men hon har en stark kärna. Micaela Ramazotti spelar henne helt suveränt.
Det som lyfter "De bästa åren" är förutom det skickliga skådespeleriet att den är genomsyrad av något slags hopp om livet, trots alla tillkortakommanden. Liksom fylld av ett förlåtande inför att man trots alla goda föresatser inte lyckas hela vägen. Och ett gott stycke nutidshistoria får man på köpet. Gabriele Muccino är en tillräckligt skicklig filmmakare för att göra en berörande och dessutom snyggt producerad film med många starka scener, från bilbrännande på 80-talet till societetsliv runt senaste sekelskiftet.
